Vårt behov av Västanå Teater

Läs min textruta på Facebook nedan, från i går. Här hemma går Körkarlen igen, i flera bemärkelser.

Diskussionen efter inlägget satte igång tankar. Jag beundrar Västanå Teaters medarbetare mycket. Det gör det ännu mer spännande att se vad de kan göra av Selma Lagerlöfs berättelsen från 1912.

Kan göra? De har ju redan skrivit, dramatiserat, regisserat, komponerat musiken, skapat och sytt dräkterna, koreograferat, gjort scenografi och ljussättning, läst in manus, repeterat, repeterat och repeterat. Då – slog pandemin till. Precis som tuberkulosen spelar sin dystra roll i berättelsen så kom coronan att spela roll i almanackan. Premiären fick lov att skjutas upp till nästa sommar.

Ännu en grinig lungsjukdom ville ha ett ord med i vår föreställningsvärld.

”En stor atavism”
Alltså väntar vi. Under tiden läser jag vad Sven Delblanc skriver om Selma Lagerlöf i Den svenska litteraturen (Bonniers, 1989). Han tycker att hon är naiv och hennes berättarteknik ”en stor atavism”. Det betyder ”uppträdande av egenskap från långt tidigare släktled” skriver uppslagsboken.

På så vis.

Kanske har Delblanc rätt om naivismen. Naiv är inte det sämsta, vem är inte det vissa onsdagsförmiddagar när solen skiner? Hellre naiv än cynisk, cynikern får gärna sitt levande språk förstört.

Söker tröst hos Sjöström
Jag tvivlar inte på Västanå Teater. Skaparna av deras föreställningar är geniala. Föreställningen kommer att bli fin, den dag vi äntligen får sätta oss tillsammans i teaterladan i Rottneros igen och ryckas med av musiken, dansen, scenografin och skådespeleriet.

Spökdelen i romanen känns som gjord för Västanå och berättelsen är vacker, dyster och vacker. Ändå måste den ha varit en utmaning. Romanens 112 sidor är inte precis fyllda av folk och action. Det första du tänker är inte att själva handlingen lätt kommer att fylla en helkväll.

Som tröst klickar jag fram en snutt av Victor Sjöströms filmatisering av Körkarlen på nätet. Då inser jag att även han skapade i Västanås anda, fast han inte visste det.

I går kväll letade vi fram hela filmen från 1921 på Telia Play och såg om den. Scenen med dubbelexponeringen av huvudpersonen David Holm är fortfarande lika värd att se. Det är lätt att förstå varför filmen blev berömd och varför Ingmar Bergman ville se den varje sommar.

Vårt behov av Västanå dämpade den dock icke.
Jädra dret-pandemi.