Det var Vietnam-rörelsen.
Det var Chilekommittén.
Det var opinionsarbetet mot apartheid i Sydafrika.
Det var solidariteten med folken i kolonierna när de ville befria sig.
Det var fredsarbetet i FN.
Det var samarbetet med de alliansfria staterna.
Det var vår starka röst i världen.
Det var Sveriges statsministers tal när USA bombade Hanoi julen 1972:
Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn. Det som nu pågår i Vietnam är en form av tortyr. —
Det man gör är att plåga människor, plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse inför maktspråk. —
Och därför är bombningarna ett illdåd. Och av det har vi många exempel i den moderna historien. Och de är i allmänhet förbundna med ett namn: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyń, Lidice, Sharpeville, Treblinka. Där har våldet triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret.
Nu fogas ett nytt namn till raden: Hanoi, julen 1972.
Det var då.
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 280, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)