Ting är inte det som intresserar mig mest här i livet. Känslor däremot tycker jag om, sådana som en karl får inombords av att umgås med den kära vännen och sina goa barn och barnbarn. Sådana som en fikastund skänker i en skogsglänta lagom långt bort, sådana som en genomarbetad och eftertänksam bok ger, eller en lugn löptur efter Klarälven och längs stigarna bortom friluftsgården.
Skratt, glädje, vemod, kärlek. Vrede över en orättvis värld. Den sortens känslor.
Visst har man ändå samlat på sig ting, när man är en lagom tjock man i 62-årsåldern. Vi städade ur skåp och lådor för något år sedan när vi renoverade köket och fick stora bortkastardillet. Kasta och kasta, mycket gick till Forshagas välgörenhetsorganisationer. Förunderligt stort är vår tids intresse för begagnade ting.
Garaget är lika fullt för det. Jag kanske borde slänga mina gamla löpartidningar, antydde den kära vännen. Glöm det. Jo kanske.
Kommer till oss i sängen
Ett världsligt ting finns det som jag aldrig ger bort. Den behändiga lilla dator som gjorde att den här bloggen blev till. Verktyget som fick mig att bli facebookmissbrukare och ännu flitigare nätanvändare än jag redan var. Helgdagsafton eller vardagskväll, framför en tv på Grossbolstorp sitter denna barnsliga 61-åring och surfar fram mellan smultronställena på nätet medan teven mässar.
Ibland ligger hon i sängen mellan oss och sparkar mig försiktigt i sidan, precis som barnen gjorde när de var små. Hon, det är lilldatorn. ”Titta, har du sett den här stå upp-komikern?” säger jag till min fru och klickar fram Johan Glans på youtube. ”Hör på den här Lindemannen, visst var Hasse & Tage genier”. När president ska väljas i Amerika glor jag tyst på CNN i datorn långt in på småtimmarna, utan tanke på hur trött jag ska bli på jobbet nästa dag.
Älskade lilla ting. Lika lätt att skriva på, lika nära mellan tanke och bokstav som med pennan och moleskinblocket. Just det, block och penna älskar jag också.
Henne rör ni inte
Ni kan ta mina sista y-frontkalsonger som jag sparat i en kartong av sentimentala skäl, tillsammans med den bruna velourdressen från pappaledigheten 1986. Ni kan ta oket, den stålskodda träspaden från Ängebäckstorp, slagan och löpartidningen Springtime, årgång 1989. Fast helst inte.
Men min kompis rör ni inte.
En dag ska hon och jag få till en formulering som vi är nöjda med.
… och här är historisk läsning.