Vi har en mytologisk figur i vår familj. Han har funnits sedan barnen var små:
– Vem har gjort det? frågade barnen.
– Rune Larsson, svarade jag.
Jag har inte tänkt mycket på det utan bara pratat på och numera är det barnbarnen jag lär det mytiska namnet. Så har en ultralöpare från Trollhättan blivit en alldeles egen hemlig Mållgan i en familj från Forshaga.
”Nästan som han finns på riktigt”
Häromdagen fick jag mejl från ena dottern. Pappa, det är nästan som att han finns på riktigt, nu har jag träffat en person som heter så. Gissa om jag blev full i skratt. 
Aj du, är det den bilden ni har fått, att Rune är påhittad. Jag skickar henne genast länken till Rune Larssons webbplats och till en artikel som berättar om hans tunga meriter som löpare och föredragshållare.
Karln finns. Det berodde väl antagligen på den där meritlistan att jag började svara ”det har Rune Larsson gjort” när ungarna frågade om något. Han har ju gjort så mycket som egentligen nästan inte går. Fastän det inte var honom som person jag tänkte på när fantasifiguren hittades på.
Sprungit tvärs över Amerika med en babyjogger. Rott över Atlanten med trasig avsaltare. Fått ett infall och löpt hem från ett träningsläger i Portugal. Hållit några av de klokaste och roligaste föredrag jag hört. Skrivit läsvärda krönikor om allt från dansskräck till hur man slaktar en löparsko. Skokirurgi som han kallar det.
Han finns.
Marathon var för kort
Rune Larsson föddes den 11 maj 1956 och växte upp i trakterna av Sjuntorp utanför Trollhättan. Redan som barn upptäckte han att det var roligt att springa. När han var 16 år gjorde han sin första mara på tiden 3:04:24. 1981 i Boston kom det personliga rekordet, 2:18:38. Så här skriver han själv:
När jag var åtta år och såg hur Abebe Bikila vann maratonloppet i Olympiaden i Tokyo bestämde jag mig för att bli maratonlöpare. Men samtidigt fattade jag att det borde gå att springa ännu längre än maraton. Samtidigt kom beslutet att springa så långt det gick. Mina långa lopp är alltså en pojkdröm som gått i uppfyllelse. Inte illa!
Det var ju det att han tyckte marathonsträckan var för kort. Runes talang passade bättre för längre sträckor. Så blev han också den förste svenske ultralöpare som noterade internationellt erkända resultat.
Runes mål: att få åka ambulans
Ett av långloppen han kom att älska var det 246 kilometer långa Spartathlon. Spartathlon är ett ultramarathonlopp från Aten till Sparta. Det bygger på legenden om Feidippides som sägs ha sprungit sträckan innan slaget vid Marathon år 490 före Kristus, för att hämta hjälp. En och en halv dag ska det ha tagit honom. Därför sattes maxtiden till 36 timmar, vilket inte är mycket i den backiga banan.
Rune vann loppet 1987, 1988 och 1993. Honom tog det som bäst 24 timmar 41 minuter och 46 sekunder. På sin webbplats www.loparlarsson.se ger han råd till dig som funderar på att ställa upp. Råd, baserade på hans egna tio lopp längs banan. Ett av de mentala råden är att sätta ett tydligt mål. Själv sätter han sjukhuset i Sparta och ambulansfärden dit från mållinjen som sitt mål:
Set a clear goal. The goal should be related to Sparta. I used to have the Sparta Hospital as my goal. If I ran hard enough, I would be taken by ambulance to the hospital, where the doctor and nurses would give me the best care a collapsed runner could ask for. When I got exhausted towards the end of the race, I enjoyed the sensation, because it was a clear sign that I was on my way to being worthy an ambulance ride after touching the statue of King Leonidas.
Flera rekord från 1986 står sig
Själv besökte jag Vänersborg för många år sedan, för att skriva i löpartidningen Runners World om tiomilaloppet i Skräcklanparken. Det var löparklubben TV-88 som arrangerade, tävlingsledare var Rune, trots att han deltog själv i loppet. I nästan en hel arbetsdag kunde jag se svenska, tyska och andra löpare mala runt den drygt sex kilometer långa banan i den vackra parken intill Vänern. Vid varje varvning passerade de genom ett tält där det serverades mat och dryck.
En person hördes hela tiden. Rune Larsson som ivrigt konverserade löparna han för stunden sprang tillsammans med. Pratade, åt och sprang, det var vad han gjorde, till synes oberörd.
Vänta, var det inte han som ensam sprang alla sträckorna när Värmlandsstafetten arrangerades, från Arvika till Sunne, Munkfors och Karlstad? Jo, visst var det Rune.
I tjugotvå år stod sig hans svenska rekord på 100 kilometer. 6 timmar 43 minuter och 36 sekunder. Hans nordiska rekord på 24 timmars löpning från 1986, håller än. 262 640 meter hann han på ett dygn. Samma år satte han också svensk rekord på 48 timmars löpning. 373 798 meter. Även det gäller än i dag.
Det är inte en tillfällighet att han har kallats ultralöpningens fader i Sverige.
Tog av ryggsäcken, startade gräsklipparen
Mer fakta om min favoritultralöpare: Han har vandrat Sverige från norr till söder i tre etapper, ensampaddlat i kanadensare från Härjedalsfjällen till Skagerack samt från
Trollhättan till Åbo och klättrat upp på Sydamerikas högsta berg Aconcagua, 6 962 meter över havet.
Han fick Svenska Roddförbundets pris Årets roddare 2001 för att han och Niclas Mårdfelt rodde från Teneriffa till Barbados på 95 dagar. 2004 fick han tidningen Outsides pris Årets äventyrare, efter att ha sprungit tvärs över hela Amerika från San Diego till Sandy Hook. 6,4 mils löpning per dag utan annan support än den han själv fraktade med i sin trehjuliga babyjogger. 2007 blev han utsedd till Årets talare av Talarforum.
År 2011 sprang han och Susanne Johansson 400 mil hem från ett träningsläger i Monte Gordo i Portugal. Direkt när han kom hem hängde han av sig ryggsäcken och klippte gräsmattan. Det behövdes.
Dikten till den döda haren
En gång stod vi på scenen efter varandra vid en friskvårdsmässa i Sunne. Jag fick höra en synnerligen flitig löpare som inte var ett dugg extrem i själv inställningen till det han håller på med. Det var där han blev min guru.
– Man måste ha lika stor distans till det man gör som sträckan är som man löper.
– Ska jag springa tio mil och det är en rundbana så kanske det ligger en död hare efter banan. Då försöker jag hitta på en dikt till den där haren och så läser jag den varje gång jag passerar honom. Det är han värd.
Några år senare var Rune Larsson och pratade i vår egen löparklubb, SISU Forshaga SK. Vi visste förstås vilka löparmeriter han hade, men att han var en så begåvad talare var det inte alla som kände till. Resolut demonstrerade han hur man slaktar en löparsko tills bara det nödvändiga blir kvar. Långt innan tåsko- och barfotalöparvågen for över världen for Rune runt och förklarade för alla som ville höra vilken onödig dämpning han tycker moderna löparskor står för. Fötter ska lära sig att bygga upp sina muskler och ligament, inte skyddas från det.
Fördelen med det 101 mil långa loppet mellan Sydney och Melbourne i Australien är att det pågår i en vecka. Då behöver man inte ha någon klocka med sig. Det räcker med almanacka.
Vad har du för träningsupplägg? frågade en av mina löparvänner i klubben.
– Det har jag inget, svarade Rune. Jo vänta förresten, jag brukar försöka lägga in en rejäl förkylning varje höst.
Se och hör Rune.
Skratta, tänka, springa och hitta på små dikter under tiden. Skratta åt sig själv, inte minst. Det är sådant som gör att Rune Larsson hamnar på pallen bland mina tre främsta löpinspiratörer genom tiderna. Springa finns det många som kan.
Här håller han föredrag i UR, klicka på länken:
Rune Larsson föreläser i tv. Myter om maten: – Man måste inte ladda med spagetti. ”Han springer flera mil varje dag och har vunnit lopp proppmätt på smörgåstårta, sill eller rostbiff, medan de han sprang om gick på pastafestival kvällen före.”
Övriga avsnitt i serien Mina löparguruer.