Åkte tåg. Det gick i tid, kom fram i tid. Jag läste en tid, slumrade en tid, drömde en tid. Hela tiden mitt i flödet.
Den kom till mig hela tiden, tiden.
Så skrev jag på tåget med datorn i knäet, så där som di store pôjkera brukar göra. Filosofiskt tycker jag själv. Töligt tycker korrekturläsaren inom mig.
Då händer det
Eftersom jag kom tidigt till stationen och tåget redan stod och väntade klev jag in i kupén som resenär nummer två. Alla platser utom min och en till var tomma än så länge. Efter en stund reste sig killen som satt på raden bakom mig och gick till nästa vagn. Jaha. Ensam igen. Precis när han hade gått kom en karl i 50-årsåldern in i kupén. När karln är två meter från mig stannar han och ser på mig med avsmak. Då känner jag det med.
Jädrar vad det luktar. Var det därför den andre bytte kupé?
Hela situationen är omöjlig, det är ingen idé att ens försöka prata sig ur den. Jag kan inte be karln med den rynkade näsan följa med till nästa tågvagn och leta reda på killen som släppte sig. Jag minns inte ens hur han såg ut.
I tolv minuter luktar det ruttet ägg.