Ju äldre jag blir, desto viktigare blir den stora världen. Och den lilla.
Jag tänker på kampen mot rasism och främlingsfientlighet. Jag tänker på människovärde, utslagning, ständigt ökande klyftor… Hata de orättvisorna!
Mitt i allt det lär jag mig mer och mer att sätta värde på fikastunden med den kära vännen på altanen, bland prästkragar och lövsångare. Löpturen över ängen intill, förbi hennes förskola, macken, busshållplatsen och elljusbacken.
Eller den traditionsenliga syskon- och kusinträffen. Vi tar med kubbspelet, har vi lovat. I år blir jag lika farlig som den gången jag sköt luftgevär som den värsta Buffalo Bill. De osannolika plåtburksträffarna ekar än i släktens minne.
Här hemma är det ingen som tror mig. ”Skjuter som en kråka” stod det i militärläkarns journal i lumpen.