Lika bra att erkänna med en gång. Jag är bondpojk och var landsbygdsromantiker. Sedan blev vi sågverksarbetare pappa och jag – och snart var jag proletärromantiker.
Det är ingenting att skämmas för. Ber du snällt ska jag hålla två långa föredrag om saken. Vad hade du tänkt leva på, om det inte fanns bönder i världen som producerade mat eller arbetare som tillverkade de andra nyttigheterna?
Lättskrivet. Både realistiskt och romantiskt, realist till vardags, romantiker i drömmen. Bäst är om inte ingen av dem går till överdrift. Det finns inga affischproletärer.
En ny insikt
Nu kommer det som tog mig 28 år att inse. Visst, jag är offentliganställd tjänsteman, det begrep jag redan 1987 när jag började ta emot de första larmen från förtvivlade människor på 90 000. Men nu har jag äntligen insett att jag är tjänstemannaromantiker också.
Det ordet fanns inte innan du läste det här. Jag har sökt på Google, det finns inte förrän jag trycker på publicera nu.
I morgon:
Vad hundan menar du med tjänstemannaromantiker?
En kommentar till “Jag, en tjänstemannaromantiker (1)”
Kommentarer inaktiverade.