Något har jag lärt av Dickens, Dallas och Downton Abbey. Följetongsmetoden. Den som sprider ut sin berättelse i flera delar kan få samma person att läsa eller titta flera gånger. Dags för del två: vad hundan menar jag med tjänstemannaromantiker?
Låt oss ta en vanlig lördag i fosterlandet. I en trädgård går en karl och påtar, på granntomten en kvinna. Borta vid friluftsgården tränar någon inför stadsloppet, nere i köpingen sitter några andra på kafét och dricker påtår till morotskakan. Barn leker i sandlådor, tonåringar sover ut, folk har fritid helt enkelt.
Där jobbar de
Fast inte alla. I ett stort kontorskomplex, låt oss kalla det Karolinen, låt oss säga att det ligger i en halvstor stad vid Vänerns norra strand, där jobbar de för fullt.
Det har hänt en katastrof i världen. Nyss har gamla världsarvstempel rasat när jorden bävat, människor dör fortfarande under rasmassorna.
Då har Sverige kallat. Från radhuslängor, lägenheter, trädgårdsland, joggingspår och tv-soffor har de kommit farande, medarbetarna. Nu jobbar de hårt i flera dygn, sover mycket lite, ringer, mejlar, sammanträder, ringer, skriver, pratar och skapar. På några dygn är det väldiga flygplanet fyllt med folk och redskap, organiserad medmänsklighet, hjälpsamhet och solidaritet på väg mot Nepal.
Sliter i det tysta
Jag älskar’t.
Jag älskar dessa tjänstemannahjältar.
Sällan skrivs några feta rubriker kring deras ihärdiga slit på obekväm tid och övertid, det brukar mest vara eventuella nedresande doktorer, sjuksköterskor och räddningshundsekipage som får uppmärksamheten. Den är de visserligen värda.
Men det är också de svenska statstjänstemän som gör alltihop möjligt.
Tack, vänner.
Tack för att en får vara stolt.