Alla dessa som är så rädda för förändring

Jag tänker på att vi borde sluta utse vår statschef i sänghalmen, nu när demokratin är uppfunnen.
Monarkister är så förändringsobenägna.

Jag tänker på att vi borde börja dela på de jobb som behöver göras och gå ner till sex timmars arbetsdag, nu när vi uppfunnit maskinen.
Arbetsköpare är så förändringsobenägna.

Jag tänker på att om vi vill ha en union mellan våra länder bör alla ha samma nivå på ekonomin och demokratin. Innan de får gå med.
EU-vänner är så förändringsobenägna.

Jag tänker på att sedan bör medlemsländerna närma sig minsta överstatlighet på samma sätt som två kelsjuka igelkottar som ska para sig. Jääädrigt försiktigt.
EU-vänner är så förändringsobenägna.

Jag tänker på att världen är orättvis. De få som äger det mesta vill inte dela med sig.
Förmöget folk är så förändringsobenägna.

Klyftorna, klassföraktet, klimatet
Låt oss alltså börja förändringen där: klyftorna, klassföraktet. Klimatet också, glöm inte klimatet. Låt oss alla bli förunderligt förändringsbenägna. Det är fortfarande rätt att göra uppror.

Annars gör överheten snart en ny kung i halmen.

### Länk: Klyftorna växer
– en bloggserie om det svenska klassamhället