Kärlek vid andra ögonkastet

Tror jag på kärlek vid första ögonkastet? Ja, åtminstone när det gäller böcker.
Fast med denna var det tvärt om.

Varför skulle jag annars stå i bokhandel och på bibliotek och läsa förstameningar om jag inte trodde? Varför skulle jag ta till Sara Lidmans gamla knep och bläddra fram slumpmässigt vald sida och läsa första bästa stycke där? Jag vet ju att ibland säger det klick.

Direkt.

Nu är det emellertid drygt 60 år sedan jag lärde mig läsa. Då har man hunnit lära sig att det inte är vackrast omslag som vinner. Inte alltid bästa förstamening eller mest spännande slumpmening någonstans inuti heller. En del lyckas inte leva upp till första förtjusningen.

Då teg jag artigt
Med Joar Tibergs bok Fåglar i färg är det precis tvärtom. Saken är den att jag följde med min vän B på värmländsk bokfestival härom helgen. Givetvis klev vi fram till våra vänner, Heidruns förlag. Där började B bläddra i Tibergs bok med de skönlitterära fågelbetraktelserna. Strax därpå var den köpt. Jag är en artig vän och avslöjade inte att jag själv skaffat den för några år sedan och att den då studsade fort in i bokhyllan där hemma. Fort läst, utan glädjeskutt.

Några dagar senare var det dags för morgonvandring. Vi är tre äldre herrar som stundom promenerar i skog och park. Då kan det hända att någon av oss läser högt vid fikat.

Nu tog B fram Fåglar i färg och började läsa. Först skruvade jag diskret på mig, men då hände något där vid Klarälven. Texten fick liv, jag hörde ju hur Tiberg kan sina svenska fåglar men också är duktig på att gestalta dem.

Alltid en kråkblick
Efteråt går jag till bokhyllan här hemma och letar fram den behändiga volymen. Bläddrar slumpmässigt, känner språket spraka.

Nu däremot säger det klick.

Sidan 48:
Man har alltid en kråkblick på sig.

Sidan 21:
Han kom idag. Han jublar. Han jublar sin absolut enkla strof, tre stavelser, inte mer, och så lyfter han några meter upp i den glasklara morgonen – och faller – leksaksflygplansaktigt, stelt, en papperssvala, ner i björktoppen.

Sidan 52:
Man kanske går i nån skog som har knäppt översta knappen, den står och tiger och hänger med armarna och vilar, vintervilar.

Då kommer alltid kungsfåglarna.

Sidan 101:
Morkullan syr samman dag och natt, var det en som sa, också detta är sant och ger en vink om hennes räckvidd.

Sidan 104:
Kungsörnen cirklar över tunet.

Han är utmarkens drönare, han ser allt vi gör.

Om mig | Vi måste börja tala om klass
Inlägg nr 1 895. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.