Gubben i baracken

Alla människor har samma människovärde.
Även den som bor i en barack är värd vår respekt. Det kunde ha varit du eller jag.

Om du får ett förtroendeuppdrag ska du sköta det så bra du kan. Det lärde mig min mamma och det var klokt sagt. Alltså letar jag ivrigt efter bilder från tiden som journalist. Mitt barnbarn Ludvig vill att jag kommer till hans femteklass och berättar hur det är att vara journalist och då gäller det att vara förberedd. Sådana förtroenden ska man ta på allvar.

Mitt i bunten av foton ligger den. Bilden på mig och en människa jag intervjuade, någonstans i en skogskant mellan Småland och Västergötland.

– Det är en gubbe som bor i en byggbarack, sa chefen på tidningen där jag jobbade. Ett original. Åk dit och gör ett reportage. Ta mycket bilder.

Efter att ha letat ett bra tag där grusvägarna slutar hittar fotografen och jag baracken i kanten av en skog. Vi knackar på barackdörren, presenterar oss, han hälsar välkommen och vi får vår intervju. Original har jag träffat förr, på landet där jag själv växte upp. Vi brukar förstå varandra. Det finns ovanliga människor överallt. Jag tycker om dem.

Fotografen tar hemma hos-bilder inne i baracken. Elström har de, gubben och hans sju inneboende, det vill säga de två hundarna och fem hönsen. Hundarna bor under hans säng och hönsen sover i överslafen.

– Vill ni ha ägg, frågar gubben.

Det är de äggen jag står och håller i på bilden. Journalister ska inte ta emot mutor men du säger inte nej till en snäll men fattig farbror i en barack, som bara menar väl.

– Tänk om det var den maten han skulle ha ätit i dag som vi fick, säger fotografen när vi sitter i bilen på väg tillbaka till Jönköping och redaktionen. Fast en fattar ju varför han kallas Hunnegubben.

Hela baracken luktade hönsskit. Hundarna var trevliga.

***

Det blir en bra artikel. Folk pratar om reportaget nästa dag. ”Men Gud, bor han med fem höns?”.

Själv tar Hunnegubben mopeden till Mullsjö och köper tidningen. Några dagar senare kommer han upp på redaktionen och tackar mig. Hissen i tidningshuset luktar hönsskit i flera timmar efteråt, klagar mina arbetskamrater.

Det är väl inte så konstigt, säger jag. Han har inte råd med villa eller lägenhet. Han har ingen dusch.

***

Nu – är det 2019 igen. 43 år efteråt. Här sitter jag och tittar på fotografiet på den unge journalisten som är jag och på den snälle gubben som just har gett bort den enda maten han hade, den dagen.

– Titta, viskar en röst på min högra axel. Kolla ordentligt på fotot. Vad ser du?

– Jag ser två ganska lika personer, viskar jag tillbaka. Den unge bär träskor för att det är modernt bland journalister i hans ålder 1976. Den gamle bär träskor för att han inte har råd med några dyra skor.

– Titta på kläderna, titta hur dom två ser ut, viskar rösten. Ser du hur lika dom är. Den ene har haft tur och fått jobb, den andre har haft otur och är arbetslös. Bägge tycker om djur och dom gillar varandra. Och ägg.

Alla människor är lika mycket värda.

Sven-Ove Svensson
(Foto: Smålands Folkblad)

### Krönika jag skrev som avslutning till ett föredrag i mitt barnbarns femteklass om hur det är att vara journalist.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 930. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)