Jag lärde mig skriva när jag var sju år, som många andra. Delvis där hemma, delvis i skolan. När jag var tio år kom första tidningen, Ängebäckstorpsposten, handskriven i två exemplar. På högstadiet fick jag in några fumliga dikter i tidningen Värmlandsberg och småningom i Nya Wermlands-Tidningen och Värmlands Folkblad. Sedan blev det elevrådstidningen på Sundstagymnasiet och efter det har det hållit på. Förändra världen om du kan, förändra några mungipor åtminstone.
Pennan och tangentbordet har försörjt mig. De som läst har lärt mig massor om masskommunikation. Hela tiden lär jag något nytt. Då och då återkommer den härliga känslan i maggropen, när språket fungerar och läsarna hör av sig. ”Där fick du till det, Svensson”.
Rätt ofta får jag inte till det, det är minst lika vanligt, men lärpengar även det.
Fattigmans tidning
Så kom internet och sedan var ingenting som förut. Plötsligt fanns det en fattigmans tidning som även den här otekniske knövveln kunde sköta själv. I höstas blev det en blogg, tätt kopplad till facebook och en del andra verktyg, för att nå ut. Nu får jag läsarnas reaktioner i direktsändning. Ibland gillar några, ibland gillar inte en människa orden jag lagt ut. Vissa skriver kommentarer, andra hör av sig i verkliga livet.
Jag är så innerligt lycklig över min fattigmans tidning. Storögt förundrad över att orden finner läsare. Mina ord? Kommunikationen har jag stor respekt för. Du som läser har alltid rätt till din reaktion och det är sannerligen inte allt som du tycker är bra.
Det tycker inte jag själv heller ibland, efter några dagar. Varför lade jag ut det där? Det inlägget var väl inte elegant, vasst, roligt eller ens välformulerat? Då startar jag min bärbara älskling igen och knappar i gång. Hela tiden på jakt efter suget i maggropen, det sällsynta, benådade ögonblicket då bokstävlarna hamnar rätt.
En dag ska jag be någon att publicera bloggen på en plats, där ännu fler kan läsa den. Det är vad jag tänker när maggropen kittlar.
Dagen därpå tycker jag allt är skräp, idéerna kass och språket dött. Stendött. Men vem har sagt att det ska vara lätt?