Vår kommuns egen andhållplats.
I trettio år har jag bott i Forshaga. Färdats väg 62 söderut mot Karlstad tusentals gånger och lika många gånger tillbaka. Men inte har jag fattat vad det är man ska göra.
Såhär är det. Jag är en lagom tjock man i sina bästa år. Jag gillar vandringshistorier och folkliga sedvänjor. Någon gång har jag till och med varit uppgiftslämnare till mästaren själv, Bengt af Klintberg.
Jag spottar tre gånger när en katt går över vägen. Tar i trä stup i kvarten. Talar aldrig om trollen, för då har man dom i farstun. Men – Lyckan har jag missat fullständigt.
Från skylt till skylt
Det är på jobbet. Vi kommer att tala om ett dött djur vi sett efter vägen. Rådjuret låg på vägrenen, mitt på rakan, säger jag. ”Vilken raka?” frågar de. ”Vid Lyckan” svarar jag. Kamraterna vet förstås att detta är en mindre ort vid en raksträcka söder om Forshaga.
Då säger de det. ”Jaså Lyckan. Du menar där man ska hålla andan.”
I år efter år har folk hållit andan när de passerat Lyckan och jag har inte haft en aning om det. Du ska börja vid ortskylten Lyckan och sedan får du inte andas igen förrän du passerar nästa skylt på andra sidan byn. Klarar du det får du önska vad du vill, men du får inte berätta för någon vad du önskat.
Nordligare sed?
En lysande rolig sed som jag alltså aldrig hört talas om. Varenda munkforsing jag frågar känner till den, men ingen i Forshaga.
Kan det vara så enkelt att den bara är känd för folk som har längre till Karlstad och behöver något spännande att lätta upp resan med?
Jag undrar så över detta.
Lycka: inhägnad mindre åker eller äng.
Lyckan: vanligt ortnamn.
PS 27 april: efter att många kommenterat på facebook och i verkliga livet har jag fått lära mig att seden finns i Forshaga med, och att den är gammal. Spännande! DS.