Livet har sin dramaturgiska kurva med en och annan höjdpunkt då och då. Detta var en. Jag var på besök på Sundsta-Älvkullegymnasiet i Karlstad för att prata om hur man skriver krönikor.
Efteråt fick jag brev av eleverna, läraren hade gett det som skrivövning tror jag. Nu har jag hittat det igen, lyckobrevet från en av dem som lyssnade. Bättre betyg som pratare har jag aldrig fått. Näst bästa betyget var den gången en tant kom och tackade för att jag talat så fritt och fint, helt utan papper. Då höll jag fortfarande manuset i näven.
*
”Okej, det skulle komma en liten gubbe och snacka.” Det är så bra, Malins brev. Hoppas du skriver krönikor någonstans nu för tiden, vem du nu är. Den här lille gubben har du gjort glad många dagar ska du veta.
Till mitt gymnasium kom det ingen liten gubbe.
Jag skulle gärna ha lyssnat på det där.
Jag satt nog mest och drömde jag.
Om att skriva 🙂
En liten gubbe? Tja, jag tycker inte illa om epitetet.
Det var någon sorts medielinje, vill jag minnas. Klart man måste sitta och drömma också, det är både rättighet och skyldighet tycker jag.
Ja, nu skulle jag till och med gå så långt att jag skulle vilja VARA en liten gubbe som kan inspirera andra.
Drömde mig genom treårig naturvetenskaplig linje.
Ibland hamnar man fel.
Men det blev rätt ändå.
På nåt sätt 🙂
Men inspirera
vill jag kunna bättre 🙂