Tomheten inuti mig

Ett hotell

Såhär års brukar vi ha ofta ha en planerad resa att se fram emot. Några månader in på det nya året har vi brukat åka till varmare land. Vi gillar att promenera efter havet eller sitta och titta på folk, hyra en bil och köra runt i några främmande berg. I fjol sprang jag ganska många pass i ett rent ökenlandskap, redan det var spännande.

Resan brukar vara beställd i mitten av december och hotellet klart. Sedan sitter jag om kvällarna och spanar in kvarteren där vi ska bo, de finns på kartan och på gatubilderna på nätet. ”Där kommer vi nog att gå när vi ska ner till havet.” ”Där ligger närmaste köpcentrum.” ”Det verkar bra brant nedanför strandpromenaden.” ”Om vi hyr bil kan vi åka dit bort, för att…” ”Just nu är det 24 grader varmt där.”

Ingen resa att se fram emot
Den här gången ligger vi lågt. Inget bokat, inget tänkt. Om detta är vi överens, fast det blir ändå som en tomhet i mig, när jag inte får planera och fantisera. Nu säger jag detta till den kära vännen. Jag har ingen resa att planera, säger jag. Det känns så tomt.

Vad sägs om soptunnan? säger hon och ger mig soppåsen.