Det finns folk som tror att dialekterna är döda för att vi inte bor i det gamla bondesamhället längre. Romantiker, säger jag. Inget språk står stilla så varför skulle dialekten göra det?
– U va glingt dä ä, dä jämt gôrtölitt.
Tror du den meningen är död för en forshagabo, som för 64 år sedan fick sitt modersmål inlyssnat och inpratat i det mellersta sydvärmländska dialektområdet, men som därefter har lämnat ladugård, svinstia, GMW-traktor och mjölkbord fyra mil bakom sig?
Då tror du fel. Strax söder om kommungränsen mellan Forshaga och Munkfors finns en parkeringsficka på östra sidan riksväg 62. Där går en bokstavsgräns som ingen människa markerat i terrängen. Den är mer levande än så. Norr om din parkerade personbil heter huvudbonaden ”e möss”. Söder om bilen heter hon ”e mösse”. Båda gångerna stavar skolfröknarna det ”en mössa”.
I varje stund på dygnet som en munkforsing eller forshaging talar berättar parkeringsfickan vid Ävjagården någonting. Hon bevisar att dialekter inte är några jordbruksredskap, de är överlevare.
– Din sneggelvesp. Ärru’nte snäll så bryner ja dej, som di säger i Hagfôrs. Kryner säger vi här.
Mosa snö i ansiktet på sina vänner, tror du den seden också har dött ut?
– U va glingt dä ä, dä jämt gôrtölitt: Oj vad halkigt det är, det är alldeles jättetråkigt.
E möss, e mösse: en mössa.
Sneggelvesp: en som lägger sig i.
Bryner: här mular. På vissa håll en mer ekivok betydelse.
Kryner: mular.