Foto från en annan gång,
strax intill.
Springer på vattnig, kullrig, isig gata, den liknar en frusen potatisåker. Når ut på ängen, halkar slalom mellan hundskitar (hoppas jag det är), genar över stora vägen, klättrar i lössnön uppför vägslänten och ut på den lilla åkern till vänster om första utförslöpan på femkilometern. Det är tjugo centimeter pulssnö på gärdet och jag ska springa runt runt runt i en halvtimme där, rena backpasset på slätmark. Snö upp på halva vaderna, spåra åt mig själv, varv efter varv. Stanna och ruscha, stanna och ruscha. Bara för att jag kan.
Jag är inte grinig. Jag är inte grinig. Jag är … jo, lite grinig är jag. Inget farligt, bara en släng av löpabstinens. Jädra hundskit, himla ägare.
Det går inte att springa på skidåkarbron, inte i kanten ens. Fast det bara är lunchdags ser jag gott om bilar på friluftsgårdens parkering. Vasaloppsåkarna är snöns blodhundar, de letar sig fram till platser med bra spår även isiga, disiga dagar. Inte kan jag låta dem se mig på bron, då kan de tro att jag går i spåren, vilken evig skam. Gå? I skidspår? Så jag kravlar och klättrar bredvid bron.
Nämnde jag en lätt abstinens?
Lätt, vem har sagt att den är lätt? Har jag sagt det? Har en löpabstinens någonsin varit beskedlig?
Efter en hostvecka för ett tag sedan är jag igång igen och benen och lungorna vill ut. Det vill de praktiskt taget jämt och går det för många timmar blir kroppen grinig. Han vet inte att jag är långsam, han känner bara till behovstillfredsställelsen. En löparkropp, varje löparkropp är en liderlig sälle.
Han är bara ute efter en sak.
Mick Jagger sjunger fint om det där. Satisfaction. Fast vi löpare är bättre, vi kan få till’et, till och med i tjugo centimeter kramsnö. Icke nu. Icke nu. Men NU!
Fråga mig inte om detaljer men efteråt är jag mosig, god & glad och har springrufs i håret. Skit i snön ni hunn’er, skit i snön ni. Dä kvetter.