Dagen före julafton gav författaren Crister Enander det bästa svaret jag vet på frågan som sysselsätter en del av mina vänner. ”Jag har en enkel lösning. Kalla SD vad f*n ni vill, bara ni inte röstar på dem.”
Svårare än så är det inte. Då behöver vi inte käfta med varandra om huruvida Jimmie Åkessons parti är fascistiskt eller inte. Stefan Löfven behöver inte kalla det nyfascistiskt.
Och dock är vi 80 personer som dyker upp på Migrationscentrum i Karlstad på tisdagskvällen. Lokalen är knökfull, Henrik Arnstad ska tala, han har skrivit boken Älskade fascism: De svartbruna rörelsernas ideologi och historia. Karlstads bokcafé, Humanisterna och Etisk pub arrangerar och Arnstad vet vad han tycker.
Fascister.
En ny sort – men fascister.
Synen på demokratin är avgörande
Innan mötet passar jag på att läsa om en debattartikel som statsvetaren och forne karlstadsbon Mats Lundström skrev för en månad sedan. Fasciststämpeln på SD är missvisande, skrev han. Här är några citat ur Mats artikel i Uppsala Nya Tidning den 17 januari:
”En central komponent i fascismen, så som begreppet vanligen förstås, är ett avståndstagande från demokrati. Det just därför termen fascism är så negativt värdeladdad.”
”Oenigheten om huruvida SD bör kallas fascistisk beror främst på en terminologisk oenighet, inte en oenighet i sak. Om man skulle beskriva SD:s ideologi utan att använda termen fascism skulle de flesta vara ganska eniga. Partiet är starkt nationalistiskt och kan i viss mening sägas sträva efter den svenska nationens pånyttfödelse. Men ingen hävdar på allvar att SD vill ersätta demokratins spelregler med diktatur.”
”Det finns ingen ’ism’ som passar perfekt för att beskriva SD:s ideologi. Men att avstå från att kalla den fascism, hindrar inte, snarare underlättar, att man tydligt kan tala om SD:s fascistiska ursprung, om deras islamofobi och om deras nationalistiska högerpopulism.”
”Avgörande är om SD bekänner sig till demokratins spelregler, vilket ingen har visat att de inte gör.”
”Men kan man vara demokrat och samtidigt vara emot invandring av nationalistiska skäl? Javisst kan man det. Demokrati är en rättsordning, inte en morallära”.
Folklig ultranationalism och nationens pånyttfödelse
Nu börjar mötet. 80 personer och så Henrik Arnstad. Ämnet är Fascismen 1919-2015: Från Mussolini till Sverigedemokraterna. Arnstad är inte överens om att kärnfrågan är synen på demokratin. För honom är två saker typiska för fascismen. En folklig ultranationalism och nationens pånyttfödelse. I modern fascismforskning är begreppet ultranationalism centralt och SD:s sätt att exkludera medborgare ur nationen typiskt, menar han.
Föredraget är på många sätt intressant, när det gäller den historiska delen. Allt från rörelsens födelse vid torgmötet på Piazza San Sepolcro i Milano den 23 mars 1919 och till de tillfällen då fascistiska partier praktiskt taget växt som svampar ur jorden i många länder. Samtidigt. Lärorik är berättelsen om hur fascisterna till sist anpassade sig under 60-talet. Då, när de övergav ordet fascism och den biologiska rasismen.
– Nu sa man att rasen är inte hotad men det är däremot kulturen.
– Fascismen underskattas alltid, säger Henrik Arnstad. Fascister ses alltid som obildade, ofarliga, dumma. Ändå var det Adolf Hitler som bäst förstod den politiska situationen i Tyskland 1932.
Efter kafferasten blir det frågestund. Flera herrar ställer frågor. En av dem påpekar att definitionen av fascism borde utgå från demokratisynen. Henrik Arnstad håller fortfarande inte med, det är därför han kan kalla SD för fascistiskt.
Valet är ditt
Välj själv vad du vill kalla det Sverigedemokratiska partiet, fascistiskt eller ej. Jag vet vad jag tycker. Kärnfrågan är demokratin. Partiet är gräsligt nog ändå men fascistiskt är det inte. Många som kallar dem fascister gör det utifrån känslomässiga grunder, även om detta inte gäller Arnstad. Den känslosamheten är i sig ett problem, eftersom vi riskerar att slita ut ordet fascism om vi använder etiketten för lättvindigt.
Tv-serien Seinfeld hade en episod om en ”soppnazist”, det var åtminstone roligt.
Nå, vilken av de båda definitionerna du än föredrar, så fungerar Crister Enanders svar lika utmärkt. Kalla SD vad du vill bara du inte röstar på dem.
Läs mer:
Mats Lundström, UNT: Fasciststämpel på SD är missvisande
Henrik Arnstad, DN: Här är det ideologiska stoffet som visar fascismen i SD
Tack för den fina sammanfattningen för oss som inte var där. Håller inte med på en punkt, som kanske bara antyds. Kan den som är emot människors lika värde vara demokrat? Jag tror inte det. Därför är det massor med människor som är emot demokratin och avskaffar den med sina kroppar, sina ord, utan att veta om det. De röstar förvisso, men det är bara en formalitet. Demokratin måste vara grundad i kroppen. Om vi hade haft verklig demokrati där människor uppfattar sig som lika mycket värda, skulle inte SD ha funnits. Den parlamentariska demokratin kom historiskt till för att hejda en verklig demokrati som skulle gjort slut på klassamhället och borgerligheten. Det är min syn och den kommer jag nog att försvara till döddagar. Annars var det utmärkt skrivet av dig. Tackar Gunnar.
Är socialdemokraterna i så fall demokrater, när de lät demokratin göra halt vid fabriks- och kontorsgrindarna? Är något svenskt parti det, när det inte kraftfullt har försökt hindra att några få inom svenskt näringsliv styr över så stora delar av svenska folkets liv?
Nej, jag påstår inte att demokratin är färdig och perfekt. Vad jag gör är att jag citerar Mats Lundström, som talar om att acceptera demokratins spelregler som ett av kriterierna. Mycket kan man beskylla SD som parti för (vem gör inte det), men jag har inte sett att det vill införa diktatur. Därav mitt medhåll med Mats Lundström.
Fortfarande tycker jag hur som helst att Crister Enander träffar huvudet på spiken.
Synd att missa detta föredrag. Tack för ditt referat och intressanta synpunkter. Arnstad är en klok en och hans bok är bra läsning. Jag håller inte med dig om en sak. Det är inte demokratisynen som är kärnan i SD, det är synen på nationen. Det innebär att vi ”otrogna” som gillar olika och tycker att vi som jobbare ska hålla ihop oavsett ursprung eller hudfärg, vi är enligt SD per definition ”osvenska” och ska därmed i deras samhällsmodell exkluderas ur ”folkgemenskapen”. Voila, där gick gränsen för den demokratin.
Såhär skriver Mats Lundström, som jag citerar i inlägget: ”Avgörande är om SD bekänner sig till demokratins spelregler, vilket ingen har visat att de inte gör.”
Avgörande för om de ska kallas fascister alltså. Så länge de inte vill ersätta demokrati med diktatur är de inte fascister hävdar Mats. Jag håller med om det.
Vad som är kärnan i SD:s politik handlar inte inlägget om.
Bra text, Sven-Ove! Men jag är inte överens med Crister Enander. Det är alltså inte likgiltigt, anser jag, hur SD benämns. Med fasciststämpeln på sig ökar risken för att de utmönstras från det demokratiska samtalet och detta på grunder som är allt annat än tilltalande – och att de fasas ut av personer, som på olika sätt blivit övertygade om att de tillhör ”de goda” och bara gör sin plikt genom att bekämpa ”de onda” – och det med medel som är icke-demokratiska. Så vill vi inte ha det. SD ska vi givetvis ta strid mot – med argument, inte med skrik, skrän och administrativa metoder.
Vad som är en ideologis, eller ett politiskt partis, innersta kärna kan diskuteras. Enl. Henrik Arnstad är ”ultranationalism” fascismens främsta kännetecken. Men är det så självklart? Med ungefär samma rätt kan man väl hävda att avståndstagandet från allt vad demokrati heter är fascismens kärna – alternativt våldsförhärligandet, alternativt anti-rationalismen o s v. Och hur är det med kommunismen i detta avseende? Utgörs kärnan av (drömmen om) det klasslösa samhället eller det gemensamma ägandet av produktionsmedlen eller idéerna om partiets ledande roll el. proletariatets diktatur? Inga enkla frågor – eller hur?
Crister må svara för sig men jag tyckte alltså att hans svar var befriande. Då hör det till saken att han liksom jag hunnit läsa inlägg och åter inlägg (i en facebookgrupp vi administrerar) som lidelsefullt argumenterat för varför SD ska kallas fascister. Fascister, fascister, fascister.
Ibland storknar man, det gjorde jag. SD är förfärligt som det är, utan att vi ska behöva förstöra språket också för deras skull. Eller låta känslor styra hur vi definierar dem. Fascister är de inte.
I det ögonblicket ville åtminstone jag lägga ner just den diskussionen ett tag i vår enhetsfront och koncentrera samtalet på ämnen där vi kanske kunde tänkas vara mer eniga i fronten. Hur vi ska övertyga folk om att inte rösta på det främlingsfientliga partiet? Det är ju ändå det viktigaste, inte varför vi låter bli att rösta på det.
Att vi ska ta strid med argument, inte odemokratiska metoder, är vi som du vet överens om. Politik ska lösas med politik. Liksom att avståndstagandet från allt vad demokrati heter är fascismens kärna.
SD:s kärna? Det är en annan diskussion. I dag förespråkar de inte diktatur och är därför inga fascister.
Okej, Sven-Ove! Inga invändningar från min sida.
Går det att vara demokrat, frågar sig Gunnar Odhner, utan någon insikt om att vi alla har samma värde. Rimligtvis inte. Men vi bör inte utvidga demokratibegreppet till att omfatta en massa grejer som vi själva gillar. ”Den som inte skänker pengar till tiggare kan inte vara demokrat!” ansåg någon i min bekantskapskrets för en tid sedan. Inför sådana påståenden kan man – naturligtvis – bara le generat. Demokrati är en rättslära och inte en morallära.
Alla partier (utom kanske Centerns ungdomsförbund) vill begränsa invandringen. SD vill driva begränsningen särklassigt längst. Det tycker jag illa om. Men av detta följer ju inte med någon given automatik att Sverigedemokrater skulle vara motståndare till allas lika värde. Lika lite som att de skulle vara antidemokrater. Det återstår att visa – och helst med den del av kroppen som återfinns norr om halsen, alltså inte med den del som tar vid där ryggen slutar.