Tankar i ett vargrevir

Hund

Keramisk hundskulptur av Christina Rosén, fotograferad vid utställningen på Gamla kraftstationen i Deje.

Det är klart vi ska ha varg. Här ska inte utrotas nåt.
Det är klart mitt landskap har för många. Nu får andra provinser ta sitt ansvar.
Det är klart jag förstår om en småbarnsförälder är bekymrad. Vissa närgångna ulvar gör dålig pr för canis lupus.
Det är klart jag lider med jägarn som får hunden slaktad. Ingen vill se sin familjemedlem uppäten och hobbyn hopplös.
Det är klart jag vill uppleva en vild vargflock någon gång. Bara jag själv får välja tillfälle.

Då får vi kapa Kebnekajse
Där har du min syn. Full av motsättningar. Debatten går, inom min kropp. Vänta, jag är hundrädd, nämnde jag det? Inte för alla men för vissa. Det är som med människor, grannen tycker jag mycket om.

Du kan inte utrota allt du är rädd för. Då skulle Kebnekajse vara två och en halv meter högt på kartböckerna i morgon när vi vaknar och Vänern 150 centimeter djup framåt kvällen när vi lägger oss.

Jag springer i skogen ett tag till. Det är min skog med. Vargar rör inte folk.

# En gång lämnade jag material till Bengt af Klintberg. Jag hade sparat tidningsklipp om värmländsk vargdebatt.
# Nej, ulven är inte inplanterad.
# Ja, på 70-talet intervjuade jag några ungdomar i Småland som ville göra det. Plantera in var det fler som ville. Det förslaget får vargvänner äta upp än i dag. Vargen var smartare än dem. Han ordnade sin återinvandring själv. Älg är gôtt.
# Ja, jag vet att i mången glesbygd är vargen en symbol för ”stockholmsjävlar”, makthavargrisar och all slags förtryckarfogdar. Den symboliken insåg vi i Värmland redan 1983.
# Visst ser det läckert ut när han springer? Kära löpargudar, lär mig trava så.

Ner till Falsterbo och hem.