Då och då sätter det tredubbla vemodet in. Det kan vara när någon säger något roligt i fikarummet, när ung kollega skriver piggt svarsmejl på en fråga eller när jag tänker på all nytta vi gjort under 17 år.
Ledigheten som pensionär kommer inte att bli svår att bära. Det är att skiljas från vännerna som är värst.
Dags för fattigstugan?
Jag har alltid tyckt att det är ett tydligt mått på ett samhälle, hur det tar hand om sina uslingar. De välanpassade är väl ingen sak. Nu börjar jag inse att behandlingen av de improduktiva också säger någonting.
Gudskelov för pensionen. Förr hade en hamnat på fattigstugan eller i en friggebod hos barnen.
Hmm, friggebod.
Finns det trådlöst nätverk?
# Påminner även om det här inlägget som jag glömt.
# Begåvad karl den där, jag känner honom.
# Klicka nu då.