Ett sätt att hålla intresset vid liv i en längre berättelse är att belöna läsaren då och då. Nu talar vi om den långa textens vätskekontroll.
Det kan vara en rolig replik, en spännande händelse, en förvåning. Precis som vilken förfriskning som helst. ”Grattis, du har orkat ända hit, här får du din belöning.”
En gång om året brukar jag läsa Frans G. Bengtssons berättelse Röde Orm. Mest för det kärnfulla språket men också för de återkommande belöningarna. Författaren skriver inte att vikingen Orm blev satt vid årorna som galärslav i främmande land och att det var tråkigt. Han skriver att denna tid var lång att leva men kort att berätta om:
”… han hade några tecken som visade honom hur tiden gick; det ena var hans skägg. Han var den ende som satts till åran som skägglös yngling; men snart började hans skägg växa och blev ännu rödare än hans hår, och till sist var det så långt att det sopade åran när han satt böjd över den. Därefter blev det inte längre, ty årans svep höll det avskavt vid den längden; och av alla sätt att ansa skägg, brukade han säga, var detta det sämsta.”
Där belönar Frans G. Bengtsson mig som läsare. Så skickligt kan man gestalta en så enahanda sysselsättning som att ro och ro och ro och ro och ro och ro och ro i två år, på det tredje. Och ro och ro och ro.
Och ro.
Läs vilket längre reportage som helst i en tidning eller tidskrift. Är skribenten god finns den där. Av alla sätt att göra berättelser njutbara är belöningen det bästa.
# Eller när Sigtrygg tappar huvudet i ölfatet hos Harald Blåtand.
# Den är heller inte så dum.