Jaså är det här du är.
Jaså var det hit allt vattnet i bäcken bortom vår gräsmatta skulle. Här slutar nerförsbacken som börjar i vår skog.
Varje gång jag hör havet rulla tänker jag på människans resor. Hit kom de en gång, inte vet jag hur, och slog sig ner. Inte talte de svenska, inte sjöng de nån nationalsång, de visste knappt vad lagom var. Det var bara det att de hade reslust och behövde utforska. För att leva förstås, för maten i magen, men också för den nyfikenhet som alltid drivit förfäder att färdas mot det blå vid horisonten.
En gång föddes den nyfikenheten i Afrika. Därifrån drog de vidare, befolkade vik efter vik av sitt klot. Även den värsta rasist bär en afrikan inom sig, generna är därifrån. Det skrattar jag åt varje dag.
Hit till havskanten kom de. Toppen på halvön var en ö, där klev de i land. Följde småningom den största älven uppåt, i generationer. Fick gröna stövlar, färgteve och diskmaskin med dataprogram. Men varje gång de tänder en brasa 650 meter bort i skogen intill Forshaga, vaknar en nyfiken förmoder och förfader inom dem.
-Titta, vi har tämjt elden.
-Å en köttbet, jo jag tackar, jag.
Jaså var det här de kom.
Och när vi återvänder till Afrika finns den där märkliga känslan att ”här har jag varit förut”. Sentimentalt, kanske, överdrivet möjligen, men icke desto mindre en upplevelse som alltför många – jag med – vittnat om för att den ska kunna viftas bort utan vidare.