En gång kände jag en ung man som avskydde det värmländska ordet bôs. Det betyder skräp, om man översätter det, men det var dialekten i sig han ogillade. Håret krullade sig i nacken på honom var gång vi sa det. Vi provade många gånger, det fungerade hela tiden. Bôs: krull.
Den senaste tiden har jag funderat över mitt eget förhållande till bôset i världen. Inte buset alltså, utan bôset, det skräpiga, fumliga och avvikande.
Visst, jag har en pedant inom mig. På jobbet vände örat på varenda kaffekopp åt samma håll i skåpet, när diskplockningen låg på mig. Här hemma ägnar jag mången ledig stund åt att plocka och lägga rätt.
Nu är det bara så att pedanten har en kompis. Människovännen. Han som anser att humanismen börjar med uslingarna. Det är inte vår behandling av de välartade som visar vilket samhälle vi lever i. Det är hur vi behandlar de besvärliga.
Så bedömer han även folk.
En chans till
På fritiden är jag med och administrerar en facebookgrupp. Den börjar bli stor, ämnet väcker starkt engagemang och vi behöver regler ifall gruppens diskussioner ska fungera. Så fort någon vildhjärna bryter mot de enkla reglerna, gissa vem som raskt vill försvara syndaren och ge honom en chans till? Den här karln förstås.
Ibland får jag som jag vill. Vad hjälper det? Rätt ofta går det högst en dag innan bôset blir till bus och vildhjärnan vrålbryter mot våra regler igen.
Då blir pedanten i mig ilsk.
Medmänniskan i mig bara ler generat. Han lär sig aldrig.
Han vill inte lära sig.
### Pedanten: ”Bara en sån sak som att leta fram en vinterbild nu, långt in i april.”
### Pedanten: ”En bôsig bild också.”
### Medmänniskan: lägger ut bôsbilden. Stolt.