Jag har min Att göra-lista för livet efter arbetslivet. Tredje punkten är: läs en klassiker i månaden. Minst. Nyss satt jag i solen med Det ondas blommor av Charles Baudelaire. Den ska inte läsas av naturälskande 65-åringar när lövsångaren viskar fem meter bort, så mycket vet jag. Hur viktig boken än var för modernismen.
Fast visst finns där enstaka dikter och rader som fortfarande talar till mig, även när jag slutat gymnasiet. Här är en: ”… så skön som dårars dröm kan ej de vises vara”.
Ibland vill jag inte vara klok. Ibland vill jag inte vara förnuftig. De där dagarna när jag håller med den drömmande dåren på min högra axel:
– Skriv inte en massa kompromisser på bloggen du har! ropar han och knyter näven. Vi har för mycket kompromisser och försiktighet. Skriv att det enda som kan rätta till alla problem på jorden, utom ditt höga blodtryck, är om vi gör världen rättvis och avskaffar klassklyftorna.
– Fasen vet om det inte skulle hjälpa mot trycket ditt med. Det finns ett skäl till att det heter förtryck.
Ibland önskar jag att jag var som han. Det mesta som är kass börjar med klass.
Den ramsan älskar jag redan.