Ibland behöver jag lyssna på klokt folk. Då går jag till Ingemar Unge och hans handbok Skriva kåseri.
Den boken är full av språkliga matnyttigheter, även för den skribent som aldrig tänker skriva ett enda kåseri i sitt liv.
Prova om du kan stryka alla onyttiga småord.
Försök ta bort alla ord som ber om ursäkt, det brukar göra texten starkare.
Ordet kåseri får aldrig förekomma i ett kåseri.
Utropstecken ska användas när någon vrålar.
Det där var fritt ur minnet. Detta femte råd är det inte:
”En sak får däremot definitivt inte förekomma i ett kåseri och det är personlig bitterhet. En kåsör må slå sig på tummen och dratta på ändan spalt upp och spalt ner, men personligt gnäll och voj är inte något som prenumeranten har betalt för att möta. Tvärtom, läsaren har rätt att kräva att i något avseende bli uppiggad, uppretad, förbannad eller åtminstone förvånad; det är inte missmod kåsören ska ingjuta utan kamplystnad och djeflar anamma. Adrenalinförhöjningen går utmärkt att kombinera med flatskrattet och till och med leendet.
Humör, kort sagt, humör och temperament.
En kåsör måste med andra ord noga hålla gränsen klar mellan personligt och privat och göra skillnad på något som kan vara allmängiltigt intressant och sådant som luktar personlig fiendskap.
Därför tillåts inte kåsören att av personliga skäl angripa en snäsig expedit, en oförskämd bibliotekarie, om något sådant kan tänkas, eller en bufflig taxichaufför: en dagstidning är en alldeles för stor kanon för sådan skärmytsling.”
Alldeles för stor kanon.
Det är klokt sagt.
Om mig | Sju års klåda
Inlägg nr 1 888. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)