Det är inte bara min nuvarande bransch som håller sig med fikonspråk. På sågen hölls vi med OS, kvinta, tvåtumfyra och justering, i tidningsvärlden lämnade vi några mackor till ett knäck som sedan utgjordes och blev till produkt med hjälp av finurligheter som typometer, cicero, sats och korr. Som frilanskrönikör på tv gjorde jag någon enstaka synk. När jag var SOS-operatör fick jag prata ibland om ca-patienter, X, tia-attacker och defibrillatorer. Och i jobbet på Räddningsverket fick jag en och annan gång säga ”automatlarm, ej brand”, Rakel, RB 90 och IVPA.
Alla de där orden och uttrycken behövdes. Ibland. Vi själva behövde dem. Ibland. Men inte så ofta som vi trodde själva.
Det som inte behövs är fikonspråk när vi pratar med vår omvärld. Själv har jag ofta varit allergisk mot yrkesjargongen även internt. Hur var det han sa, Gunnar Sträng? Använd inte utrikiska ord när det finns en adekvat inhemsk vokabulär…
Varför fick vi inte säga falsklarm förresten? Det sa ju alla andra.