Och det hände sig vid den tiden att jag lade ut en text om vårt julbad på 1950-talet. Jag brukar göra det ibland. Texten finns här nedanför om du inte har sett den.
Zinkbaljan. Jag skulle ha velat ha den kvar.
Skopan har jag kvar. Den som jag äntligen kunde använda när jag fyllt 12 år. Det var då jag började räcka mellan pumphandtaget och vattenkranen i köket, med hjälp av skopan. Jag var så glad när jag kunde pumpa upp mitt vatten själv i skopan. Kallt gott dricksvatten.
Varmvatten hade vi inget, det fick vi värma vi på spisen.
Tårar i ögonen i Ransäter
Den gången tyckte jag inte det var konstigt att vi badade vårt julbad i samma vatten, de flesta i familjen. Vi skrattade mest åt det. Däremot tyckte jag det var synd om mamma som fick slita med att värma allt vatten i grytor på vedspisen. Den smala varmvattenberedaren i kanten på spisen förslog inte långt.
Skopan hänger i vårt kök nu, det har den gjort länge. En gång när jag skulle tala på Erlandergården i Ransäter fick jag tårar i ögonen när jag tog fram vår skopa och visade för publiken. De där tårarna är en talang jag har.
Det var Tage Erlander som drev igenom två politiska åtgärder som gjorde att väldigt få 17-åringar i dag behöver bada i småsyskonens badvatten den 23 december, värmt på en vedspis.
Miljonprogrammet och jordbrukets strukturrationalisering.
Miljonprogram och strukturrationalisering
Miljonprogrammet tänkte jag inte mycket på när jag var barn. I dag förstår jag vilken glädje det måste ha varit för många svenskar i städer och tätorter när de kunde gå från utedass på gården till badrum inomhus när en miljon nya lägenheter byggdes.
Då var det värre med jordbrukets strukturrationalisering. Det begreppet var ett svärord för den här ungen. Det var det som fick grannarna att sälja sina små gårdar och hålla auktion på verktyg och maskiner. Precis som det blev för oss till sist.
Pappa fick det jättebra på sågen i Molkom. Han fick semester, ackordslön och fasta arbetstider. Mamma blev avlönad kommunanställd. Det visste vi inte hemma på gården, när vi gick omkring och svor över Tage.
Vår landsbygd är enmansbetjänad
Jag tycker fortfarande att det är vemodigt att åka omkring på svensk landsbygd i dag, i trakter som blivit avfolkade och enmansbetjänade. Hoppas hoppas att de barn som fortfarande växer upp där har kranar att vrida på, varmt vatten ur kranarna och badkar att bada i bakom stängda dörrar.
Nu ska jag ta mig lite kallt gott vatten ur en kran. Tack för det, kommunalarbetare!
Jag tror jag ska dricka det ur skopan.
### Här är texten om hur vårt julbad gick till på 1950-talet och framåt:
Sitter i badkaret och tar mitt julbad, vare sig det behövs eller ej. Då kommer jag att tänka på min barndoms och ungdoms julbad. De första 17 åren skedde de i zinkbalja fylld med vatten som mamma värmt på vedspisen. En del värmde hon i den minimala varmvattenberedaren i kanten av spisen, en del i en gryta. Alla i familjen fick inte färskt vatten, vi hade ont om vatten i källan vissa vintrar, sa jag det? Mitt på golvet i köket satt vi och blev skrubbade på ryggen med mjuk rotborste. När vi blev gamla nog att bli generade inför farmor, farfar och andra som passerade förbi flyttades baljan till ett mörkare hörn av huset. Där har du berättelsen om småbrukarbarnets jul. 1960 kom ett nytt svartvitt program på den enda tv-kanalen: Kalle Ankas jul. Varenda människa tittade på det. En konstig sed, varenda en faktiskt. Så var det den gången.
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 331, (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna).