Om det som jag längtar efter

Foto: Inger Nilsson

Jag tragglar på med min blogg, döpt efter krönikorna i P4 Värmland en gång. Ambitionen är den samma som då. Var tredje skulle vara kritisk, var tredje gullig och var tredje ett traditionellt kåseri.
Det lyckades sällan. Jag var för arg.
”Tragglar”? Det är inte sant.

Traggla är vardagligt och betyder att ständigt upprepa, att plugga eller läsa knaggligt skriver Svenska Akademiens Ordlista. SAOB tycker ungefär det samma och Svensk Ordbok tycker att det betyder tjata. Ordet är belagt sedan 1838 och kommer av dialektordet tragga som betyder gnata.

Går jag till Knut Warmlands värmländska ordbok så kan jag läsa att traggļe betyder envisas, tjata, kämpa. Är jag alltså en visserligen tjatig men också envis kämpe, nu när jag nyss passerat 2 400 inlägg här på bloggen? Vissa faktiskt både gulliga och arga.

Tack Knut.
Man får inte ge tappt.

Bra och förfärlig
Det är en bra tid för debattörer.
Det är en förfärlig tid för debattörer.

Många kanaler men inskränkt ändå
Med bra menas att sådana som jag har många möjligheter. Det finns en social kanal i varje vrå i mobilen och datamaskinen. Ibland når man många läsare.

Med förfärlig menas att vi inte har någon gemensam offentlighet. Skrev jag i vårt värmländska folkblad år 1983 så nådde jag nästan varenda människa jag ville nå. När dessutom lokalradion släppte in mig, så nådde jag resten.

I dag krymper pappersupplagorna. Dagstidningarna har förlorat flera generationer av prenumeranter. Till och med rika och skickliga NWT-koncernen måste spara 15 miljoner kronor i ett sparprogram, berättar de. Under tiden bubblar människorna runt i varsina bubblor. Möts de så möts de alldeles för ofta i hot och hat.

Då har jag bara pratat om plattformarna för debatten. Formen. Jag har inte nämnt ett ord om innehållet, om hur den värld ser ut som jag vill kommentera.

Dåliga tider
Nu skulle jag verkligen kunna traggla inhemska debattämnen som fladdrat förbi den senaste tiden. Jag avstår. Jag blir lite trött. Låt mig bara nämna några av de globala. Trump, Musk, Ukraina, Israel, Gaza och Libanon.

Det är dåliga tider för kåsörer, gullare och naturälskare.
Är det 50 000 som har dött i Gaza nu?
Hur mycket är ett liv värt?

Ett tidens tecken
Känner jag det då som att jag håller på och tragglar? Nej, jag gör ju inte det. Skrivandet är fortfarande en glad vana, ett positivt tvång. Det är inte ordglädjen det är fel på, det är tiden.

Ty visst är det ett tidens tecken att 2024 års nobelpris i litteratur går till en författare som har behövt ägna många år av sitt liv åt att berätta om massakrer i sitt hemland.
Massakrer.

Jag längtar efter en tid när skriftställare kan ägna sig åt att studera citronfjärilens flykt. Innan dess: att de ropar på revolution. Nåja, en snäll revolution, en stor jädra kärleksfull jämlikhets- och fredlighetsreform.
Reform.

En där inte muskarna och teslorna och trumparna bestämmer.
En där solidaritet blir ett modeord igen.

Beslut:
Vi får traggla vidare.
Tack för att du besöker min blogg.

Kram!