Ser på tidningen Fokus förstasida att författaren Karolina Ramqvist vill ta död på 68-idealet. Det blir svårt. Än lever frihet, jämlikhet, broderskap, systerskap och solidaritet i människors drömmar.
Karolina Ramqvist har med rätta fått sympati, efter faxet som Ulf Lundell en gång i raseri skickade henne när han läst hennes recension. Men varför är det aldrig någon som citerar recensionen hon skrev?
”De huvudsakliga adressaterna för Notbok. Ulf Lundell. Best of är de som alltid dricker för mycket när Ulf Lundell spelar utomhus. När de tar i de dyra sidorna med vackra vyer, Uffe i solbrillor, en fäktad tjur och alla ord de själva aldrig når fram till har de för länge sedan fattat att johannesört inte hjälper och säkert också att ingen människa behöver en coffee table-mässig livsstilskatalog att masturbera över.”
Det är ju inte världens mest begåvade och systerliga formuleringar det heller. Jag har alltid undrat om hon menade dem, rent faktiskt. Trodde hon att förlaget hade tänkt att de medelålders männen skulle sitta framför kaffebordet med Lundells bok i ena näven och, ja, du vet… Vilsna i rockmyten.
Kanske var det precis så hon tänkte. Innan hon tog itu med 1968.