– Du spelar en roll, sa Radio Värmland-medarbetaren när han bandade en av mina krönikor.
Jag nekade. Aldrig. Jag är mig själv. Krönikan heter Svenssons släng och jag läser den på dialekt, men mig själv är jag. Tro inget annat.
Han hade rätt. Det tog ett tag att inse det, men visst hade Lars-Gunnar Olsson rätt. Precis som jag spelade en roll, när jag stod på scenen och kåserade. Det var ju inte ens helt och hållet min egen dialekt jag talade. Ibland blandade jag in lite jössehärska eller fryksdalsmål eller särskilt brett kallstamål, när det passade. Ibland medvetet, ibland omedvetet.
Det är ingenting konstigt med det. De flesta av oss spelar olika roller, beroende på i vilken grupp vi hamnar. Fråga mig som varit kursledare (och deltagare) så ofta. Varje kurs har sin hjälpfröken och sin rolighetsminister. Ibland har jag kunnat notera att samma person fått olika roll i olika grupper.
En enda sak är viktig som fri skribent: att vara trogen mot sig själv. Aldrig säga något du inte kan stå för, aldrig skriva på beställning, aldrig smila inställsamt.
Helt säker är jag inte, det får andra bedöma. Men jag tror att det bara är det där med inställsamheten jag brutit mot som krönikör. Står du på scenen och har viss förmåga att få folk att skratta är du livsfarlig för dig själv. Det är så lätt att falla i fällan och göra skrattet till huvudsak, inte det folk ska skratta åt.
Formen vinner över innehållet.
Clowner ska inte bara skratta.