Jag är full av beundran inför journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye. Det de försökte göra var viktigt. Hoppas vi får se reportaget de jobbade med, om det nu är möjligt. För mig är de hjältar i det fria ordets tjänst.
Detta betyder inte att Sverige och vi svenskar är några rättesnören själva, alla gånger. Vilket reportage skulle inte afrikanska journalister kunna göra om den konstiga rättsapparaten i det nordliga landet Sverige, utifrån fall som Thomas Quick? Han som fick knark för att säga det polisen ville. Eller om den svarta kvinnans skrik inifrån tårtan som vår kulturminister skar sönder kring skrevet.
Varje midsommar hoppar vi som grodor kring en lövad fruktbarhetssymbol och varje midvinter tittar vi på amerikanska tecknade filmer om en arg anka för att hylla Jesu födelse.
Det är inte det enda som ser konstigt ut söderifrån.
*
Såhär börjar reportaget, översatt från den afrikanske reporterns språk:
(Bild på dans kring en midsommarstång, fiolmusik och dragspel, sång ”Små grodorna, små grodorna….)
Speakern:
Svenska folket älskar sex. Och groddjur.
På somrarna dansar de sin speciella groddans kring en upprest fallossymbol som de pryder med sina vackraste blommor och blad.
Och ändå. Fruktbarhetsriten har inte hjälpt. Kanske behöver de resa ståtligare penisar? Flera av deras älskade grodarter hotas av utrotning.
Men svenskarna hoppar och hoppar. Sedan hänger de tvätt.
(Närbild på död lökgroda i Skåne).
Mitt i prick!
Det sitter ganska många svenska medborgare i fängelse i andra länder dömda i suspekta rättssystem som inte riktigt ånjuter samma omsorg av Carl Bildt som våra vänner journalisterna. De tog tid att få hem Annika från USA och här hemma sitter ju enligt GW åtminstone en handfull personer på långa straff som sannolikt är oskyldiga. Fler än Hannes Råstam borde vända stenar här hemma men för det får man ju inte applåder och hjältegloria, man får inte ens utrymme i spalterna utan får skriva böcker, som Guillou.
Förvisso.