En av de mer udda löpteoretiker jag stött på är Ardy Friedberg. Ändå var det han och hans bok Träna för maraton som slutligen fick mig att våga springa mitt första marathonlopp. Jag hade trott att jag måste springa värsta långpassen på flera mil varje helg och samla smärtsamt många kilometer varje vecka och ägna vintrarna åt än värre självplågning och förbereda mig i flera år innan det var lovligt att anmäla sig och kolhydratladda måste man göra inför loppet, bland annat genom tömning, och…
Det måste du inte alls, skrev Ardy Friedberg. Så ska det inte behöva vara om du är en någorlunda medelmåttig motionär med någorlunda normala ambitioner. Själv hade han två huvudprinciper:
1. Träna dig i att springa länge, räkna inte kilometer.
2. Jaga inte tider, håll ditt eget tempo.
Nu, en lördag 28 år senare, plockar jag fram hans bok ur bokhyllan. De senaste åren har det hänt att jag gett bort böcker till diverse välgörenhetsbutiker när hyllorna blivit för trånga, men den här är kult och får inte lämna huset.
Inte för oss med måttlig fart
I kapitlet jag slår upp berättar Friedberg om sin första mara. Loppet kändes misslyckat, trots att han gjort allt rätt enligt den tidens tränarfilosofi:
”När jag ser tillbaka på min träning /… / kan jag inte låta bli att tycka att de böcker och artiklar som skrivits av ’experter’ inte är gjorda för dem som har sprungit regelbundet i måttlig fart och just bestämt sig för att springa ett maratonlopp. Så gott som alla dessa böcker är skrivna för löpare som har siktet inställt på att göra loppet på 2.30 eller 3 timmar, inte för den stora majoriteten löpare som kommer i mål på 3.45 eller 4 timmar. Den enda givande läsning jag kan komma ihåg var skriven av dr George Sheehan – och hans text innehöll mera psykologi och uppmuntran än fysiologi.”
Det är mycket lättare att träna kroppen än själen, skriver Friedberg och fortsätter:
”Det finns träningsböcker som hävdar att man måste ha minst ett års löpträning bakom sig innan man kan ställa upp i ett maratonlopp, andra påstår att man behöver två år eller mer. Det är en mycket konservativ inställning men helt acceptabel om man kan vänta så länge. Löpning är en så pass individuell sport att det inte kan finnas några orubbliga regler”.
Ett halvår räcker
Jag sitter i badkaret efter en regnblåsig runda vid friluftsgården och fortsätter bläddra i boken. Försiktigt så den inte blir blöt.
Nu minns jag känslan, när jag insåg att här fanns en löparfilosofi som skulle fungera för mig. Jag som inte hade tänkt gå i mål på drygt två timmar, men gärna klara en mara och må bra under tiden. Ardy Friedberg tyckte inte alls att jag skulle behöva träna i flera år för att nå dit. Inte med mina ambitioner. Jag var ju redan i gång.
”Det är fullt möjligt för en vältränad idrottsman att hårdträna löpning i 2-3 månader och sedan göra ett hyfsat maratonlopp. Tyvärr är de flesta av oss inte vältränade när vi börjar långlöpa och därför är en sådan snabbträning inget att rekommendera. Men om du däremot har sprungit 15-30 km i veckan under några månader, kan du mycket väl börja fundera på att springa ditt första maraton om 6-7 månader och lägga upp ett träningsprogram.”
Förenkla, förenkla
Redan där föll jag för min nye väns tankar. Vem hade inte sett alla dessa krångliga träningsprogram. Här var en som tänkte annorlunda.
”Henry David Thoreau har faktiskt sagt det bäst: ’Våra liv plottras bort på småsaker… Förenkla, förenkla.’ Man kan ju tycka att distanslöpning som är en av de minst komplicerade av alla idrotter också borde vara lättast att beskriva, och att träningsprogrammen borde vara lätta att följa. Inte då. De flesta böcker om löpning, särskilt då maratonlöpning, är så svårtillgängliga, innehåller så komplicerade instruktioner och skapar så mycket mystik runt själva sporten att en genomsnittlig löpare ger upp utan att ens starta i ett lopp.”
”Vissa träningsprogram är så komplicerade att man nästan inte kan gå hemifrån utan att ha en kopia av anvisningarna fastnålad på bröstet.”
”Tränare /… / har lyft träningens metoder till de dunklaste höjder.”
Minuter, inte mil
Ardy Friedbergs idé var att det inte var antalet träningsmil som var viktiga. Det var tiden.
”Om du springer 200 eller 100 mil för att förbereda dig för ditt första maraton är mindre viktigt än att du lägger ner tid ute på vägarna. Du måste klara av att springa ungefär fyra timmar för att klara ett maratonlopp, och det har inte så mycket att göra med hur långt du springer som man skulle kunna tro. Om du skaffar dig en vana att kunna springa länge, kan du också springa långa sträckor.”
Säkert finns det rationellare sätt att träna, det begrep jag redan då. Han hade förresten avsnitt om både styrketräning och om cykling och simning som alternativ träning, och mycket annat. Men det var enkelheten jag gillade.
På fem månader skulle en van men medelmåttig motionär som jag kunna springa en mara, skrev Friedberg. Löpning fem dagar i veckan. 70 minuter första veckan, därefter 75, 85, 95, 135, 160, 200, 220, 220, 235, 255, 275, 275, 285, 120, 165, 320, 335, 390, 330, 225 och tävlingsveckan högst 55 minuter. Sista två dagarna skulle vara träningsfria.
Jaha. Inte värre. Med mina fem minuter per kilometer såg det inte alltför blodigt ut.
Sprang genom Värmland
Anteckningarna finns kvar. Jag följde schemat ganska bra, även om jag skam till sägandes räknade om hans minuter till kilometer. Mitt i träningsperioden kom dessutom ett nyttigt reportageuppdrag som jag hittat på själv. Fotografen Christer Höglund och jag sprang från Långflon i nordligaste Värmland till Stora torget i Karlstad och skrev om det i den stora länstidningen, där vi arbetade. Ibland gick vi.
Tjugoåtta kilometer till fots om dagen på brinnande arbetstid i tio dagar. Sämre uppdrag har jag haft.
Starta inte för fort
Den 17 september 1983 gick starten. Platsen var klassiska Slottsskogsvallen i Göteborg och benen pirrade av löplust då starten höjde pistolen. Hur var det Friedberg skrev? ”När startskottet går rusar tätgruppen i väg och…”. Jo tack, men inte jag. Det misstaget hade jag gjort tillräckligt många gånger vid kortare lopp.
Håll dig till planen. Ta det lugnt. Följ ditt eget tempo.
42 kilometer och 195 meter senare visste jag svaret. Ardy Friedbergs metod hade fungerat. Till nästa gång skulle jag lyssna på andra löparprofeter, men det visste jag inte nu. Jag visste bara att jag hade satt upp ett mål som några år tidigare hade verkat omöjligt – och nu hade jag nått mitt mål. Jag hade klarat en mara, ett helt långt marathonlopp.
Skorna luktade stad och lycka.