Tidningarna gör tv. Radion publicerar foton. Tv-stationerna skriver långa nyhetsartiklar. Webben har verkligen fått våra medier att flyta samman, ibland till något bra, ibland till en riktig sörja. Fortare och fortare vräker nyheterna över oss.
Flödet passar mig fint som ibland jobbar med att följa sådant. Nyhetsnörd har jag varit ända sedan jag fick rådet inför inträdesprovet till Journalisthögskolan: ”Prenumerera på DN ett halvår och läs det mesta. Lyssna på alla nyhetssändningar på radio. Titta på alla nyheter på tv.”
Det rådet var lättare att följa 1973 än i dag. Gubbarna på sågen tittade visserligen kritiskt, när jag satt på ett färskt brädpaket på rasterna och läste den malliga tidningen. Visst. Fast etermediasändningarna var färre. Nu strömmar de genom luften hela tiden.
Då ska jag spöka för er
Jag står ut och bejakar mycket. Dödar ni papperstidningen ska jag spöka för er, men det lär ni inte lyckas med. Fast pappersmurvlarna får skärpa sig och räkna ut bättre vad de ska vara bra för. Berättelsen, det är vad jag tror på. Den personliga rösten. Det fördjupade samtalet. Korta nyheter också förstås, nyheter är varje dagstidnings ryggrad. Men ni får förbaske mig bli bättre på att hitta er unika röst om inte tidningen ska dö långt före den yngste prenumeranten.
Bäst berättare vinner.
Ett sista råd från en vän. Sluta för Guds skull göra amatör-tv. En del papperstidningswebb-tv jag sett får kungahuset förlovningsfilmer att framstå som om de vore regisserade av Ingmar Bergman, Francis Ford Coppola och Miloš Forman i högform. Snälla, sluta.
Tv är bäst på tv.
Ett jobb blir bäst gjort när den som gör det kan.
