Den är fortfarande min favoritlåt, fast spellistorna börjar bli fler och min minnesmusikaliska uppfräschning fortsätter:
Dust My Broom, Elmore James
Dust My Broom, instrumentalt med Faces och Keith Rickards
I Holland finns en karl som samlar på inspelningar av låten, det har jag berättat förut. Sist jag kollade hade Henk Maaskant över 1 400 versioner på sin webbplats. Där finns också historien om låten och om gitarriffet som så många blivande bluesgitarrister tränat sig blå på.
Riffet som gör att min själ börjar flyga.
Gillar djävulen folkmusik?
Robert Johnson, som spelade in Dust My Broom 1936, sålde sin själ till djävulen säger legenden. De möttes i korsningen av Route 61 och Route 49 i den mörka Mississippinatten och Robert ville bli bluesens störste någonsin.
Med tanke på hur vanlig legenden är även i våra trakters musikkretsar, börjar jag tro att djävulen gillar folkmusik. Hos oss brukar det vara näcken i forsen som köper spelmanssjälar, men annars är allt sig likt.
Club 27
I Mississippi är det inte länge sedan de lynchade folk med svart hudfärg. Undra på att Robert Johnson var rädd, där han stod i mörkret i korsvägen och väntade på fan nummer ett.
27 år gammal dog han. Det finns det fler goda musiker som gjort.
Om jag skriver sådant här, är risken stor att folk får för sig att jag tror på sägnerna och myterna. Det gör jag förstås inte. Det alldeles naturliga är kittlande nog. Jag menar bara att det är spännande att folktron tycker musiken är magisk.
Klicka på länken och gå till de sista två sidorna i pdf-dokumentet. Där kan du läsa Eva Deiverts artikel Näcken och spelmannen. Den berättar om en liknande legend bland svenska spelemän.