Hamnar framför tv:n, råkar av en händelse slå på en repris av den kinesiske nobelpristagaren Mo Yans nobelföreläsning. Här är några rader ur den, att fundera över för den skeptiske:
”Efter tillkännagivandet av Nobelpriset i litteratur har det uppstått vissa diskussioner. Till en början trodde jag att dispyten handlade om mig, men så småningom blev jag varse att den man diskuterade är en person som inte har något med mig att göra. Jag känner mig som en teaterbesökare som studerar ett skådespel. Jag ser hur man slänger blomblad över pristagaren, men också hur man hänger stenar om hans hals och överöser honom med avloppsvatten. Jag blir rädd för att han ska bryta ihop, men då kikar han leende fram bakom blommorna och stenarna, torkar smutsvattnet av kroppen, tar ett steg åt sidan och säger till folkhopen:
Det bästa sättet för en författare att tala är att skriva. Allt jag har att säga har jag formulerat i mina verk. Ord som kommer ur munnen skingras och svävar bort med vinden, men det man fäster på papper kommer alltid att finnas kvar. Jag hoppas att ni ska ha tålamod att läsa mina böcker även om jag inte har någon rätt att kräva det av er. Jag har inga förhoppningar om att ni ska ändra er uppfattning om mig bara för att ni läser dem, för det finns ingen författare i världen som kan göra alla läsare lyckliga. Det stämmer ännu bättre i tider som dessa.”
Titta gärna på tv-programmet med föreläsningen och Kjell Espmarks inledning du med. Någon muntergök är inte Mo Yan i talet (varför skulle han behöva vara det?) men han berättar goda historier.
Mo Yans nobelföreläsning på tv:
Länk till tv-programmet
Texten till föreläsningen, översatt till svenska av Anna Gustafsson Chen:
Länk till texten