I många år flyttade jag den med mig, affischen från vargutställningen på Gamla badhuset i Karlstad 1986. På arbetsplats efter arbetsplats, kontorsrum efter kontorsrum hängde den, enkel i sin grafik.
Sedan dess har det hänt att vargen brett ut sig. Nyss fick vi ett revir nordan om Wolfpack och travbanan och östan om älven. Vid vår hembygdsgård har de sett hanen från Riala och honan från Brattfors.
Därför är det vargmöte på tisdagskvällen i Lärcentret i Forshaga. På väggarna hänger Mikael Skalstads vackra fjärilsbilder men i luften far ord som inte alltid är fjärilslätta, när Jens Karlsson (Viltskadecenter), Maria Falkevik (Länsstyrelsens rovdjursansvariga) och Fredrik Wilde (vargspårare i området) möter sin publik. Sin delvis betänksamma publik, även om talarna får applåder.
– Va’ ger han?
Detta är inget mötesreferat. Fast visst lär jag mig mycket nytt om vargen under kvällen, och om jägares och hästägares oro för sina jakthundar och hästar.
– Va’ kôster vargen ôss? frågar en man i publiken när det blir frågestund.
– Rovdjursförvaltningen i Sverige kostar omkring 150 miljoner om året, svarar Jens Karlsson. 60 miljoner av det är ersättning för angripna renar.
Efter ett tag kommer följdfrågan:
– Va’ ger han ekonomiskt? Det måste va’ en väldigt dålig affär.
Påbud från fogdarna?
Vargen är ingen varg, tänker jag när jag far hem från mötet i kanten av reviret. Vargen är en symbol som får skulden för allt jäkelskap som överheten, marknaden och utvecklingen tvingat på svenska folket de senaste trettio åren. Från Europeiska Unionen till hästköttet i Findus 375-grams enportions lasagne.
Sen är det bara att välja, om du vill tro att även symbolen har blivit skickad på oss av fogdarna. Personligen tror jag att han hade prima ben att springa med själv.
Vill du se var folk sett rovdjur den senaste tiden i länet, så klicka här.
NWT.se: Stort intresse för vargmöte i Forshaga
VF.se: Möte om nytt vargrevir