En kväll hamnar jag i den stora folkräkningen från år 1890, Värmlands län. Den finns gratis på nätet och jag har läst i den förr. Hur var det i min uppväxtby, 69 år innan vi kom flyttande dit?
På dataskärmen växer bilden fram. Ängebäckstorp hade 55 invånare när räkningen genomfördes. Åtta hemmansägare, tre pigor, två undantagsägare, en inhyses, fyra arbetare; barn, hustrur, åldringar. Vanligaste förnamnen Carl och Carolina, olika efternamn på gifta makar, sönerna och döttrarna tog efternamn efter fäderna. Olsdotter, Kristoffersdotter, Eriksson. Några av dessa söner tycker jag mig minnas.
Från de sista åren vi bodde kvar kommer jag ihåg några auktioner och flyttlass och en och annan bostad som stod tom. Hur många människor bor i byn i dag? Inga åtta hemmansägare. Fyra boningshus står kvar, finns där tio personer? Åkrarna brukas, skogen växer, grusvägen är fortfarande lika krokig uppåt, nedåt och åt sidorna och den gamla tallen vi sprang ikapp från står kvar.
De två drömmarna var samma, år 1890 och år 1959. Att barna ska få det bra. Att en ska kunna lämna jorden i ett lite bättre skick till barna än den var i när en själv fick den av far. Om en nu fick nån jord.
Den drömmen om barna och jorden drömmer jag än.