Var och en har sitt. Jag har Röde Orm. En gång om året måste jag läsa Frans G Bengtssons berättelse från okristen tid, annars går det inte bra.
… och så kommer jag till sidan 66, stället där Orm, Tostes son, sitter vid åran som roddarslav.
”Han var den ende som satts till åran som skägglös yngling; men snart började hans skägg växa och blev ännu rödare än hans hår, och till sist var det så långt att det sopade åran när han satt böjd över den. Därefter blev det inte längre, ty årans svep höll det avskavt vid den längden; och av alla sätt att ansa skägg, brukade han säga, var detta det sämsta.”
Det är inte bästa boken i hyllan. Den bästa har Aspenström skrivit, eller någon annan kärnfull. Inte bryr sig hjärnhalvor om sådant.
En gång om året.