Hoppas jag får berätta den scenen i en längre berättelse någon gång, om den blir färdig. Men jag börjar inse varför jag blir så störd när tekniken krånglar. Spotify blir kapat, något litet delprogram till den här webbplatsen fungerar fel, jag får först inte ordning på golvvärmens veckoreglering i köket.
Störd.
Besatt i dagar i värsta fall.
Tar det personligt.
Allt gestaltas nog bäst i en händelse i femtonårsåldern, när en klasskamrat med välutbildade, högt avlönade föräldrar berättar hur han importerar sina favoritskivor direkt från Amerika. En av låtarna han gillar blir min mobilsignal långt senare.
Inte då. Då är det bara hemskt, det som händer.
Grundton i livet
Inte kan jag anklaga honom eller hans föräldrar för min tafatthet, men visst var det ett klassamhälle och visst präglade det mig. Det är det än, det gör det än. Honom skulle jag gilla i dag med om jag träffade honom och artisten har jag sett i Mariebergsskogen i Karlstad på gamla dar.
Har förresten aldrig sett en människa dominera en scen så.
Tafattheterna ska jag berätta om på annat håll. Det går att leva med några av dem, andra kan man vända på och göra kåserier kring men kvar finns grundtonen i ens liv. Präglingen.
Det är orättvisorna jag hatar.
Låten som blev mobilsignal och som jag hörde i ett pojkrum i Molkom
första gången:
En bra låt med Charles Edward Anderson Berry
Å jag som kör med Lady Gaga