Nyss fick jag mig en stunds härlig snöskottning i mellansvenska midvinterkvällen. Kanske gör trötta muskler mitt sinne avtrubbat? Strunt i det. Just nu tror jag att karln har rätt. Det är för få korkade kvinnokaraktärer i reklamen och populärkulturen. Av någon anledning törs kreatörerna inte skoja med kvinnor, så som de gör med män. Kvinnorna slätar de ut.
Detta är ett förtryck.
Status har du när du blir skojad med.
”…så fort de slutar driva med dig ligger du risigt till jämlikhetsmässigt”.
Inga kvinnoparodier
Läs Tomas Bacoccolis krönika och fundera på saken. Bry dig mindre om kommentarerna, för sådana blir ibland inskränkta när det handlar om könsroller. Att han tar fram högerns gamla stämpel ”PK” gör mig ännu tröttare än snöskyfflandet, men om vi bortser från den klyschan undrar jag om inte karln har en poäng:
”ICA Cindy slutar. Ingen nyhet kanske. Vad som däremot skulle vara en nyhet är om fler tillrättalagda, politiskt korrekta reklamkaraktärer skulle göra det också. Samtidigt. Snälla. Var har parodier på kvinnor tagit vägen? Det vore skönt med några korkade, lite mer befriande, karaktärer framåt. Av det kvinnliga könet alltså.”
Här har du hela Tomas Bacoccolis text från gårdagens Dagens Media:
Genomskinliga slöjor är skit som rinner neråt
Du är otroligt ointressant.
Tack för ditt inlägg, min anonyme vän. Varför du ägnar dina dagar åt att skriva namnlösa inlägg på främmande karlars bloggar kan man förstås fundera över.
Intressant.
Intressant 🙂
Och jag kunde ju såklart inte låta bli att läsa kommentarerna 😀
Jag är kvinna.
Och inte slätstruken eller korkad.
Men nog finns det såna.
Ganska många faktiskt.
Jag borde kanske driva lite mer med dom 😉
Vi får väl förutsätta att andelen ointressanta och korkade är lika stor bland både kvinnor och män.
Jag har träffat folk som försörjer sig med hjälp av humorn som sagt ungefär det samma som krönikören jag länkar till. Det ÄR svårt att skoja med kvinnor. Inte för att kvinnor är känsligare eller mindre möjliga att göra karikatyr av. Men för att det av någon anledning ger en konstig smak i munnen. Svårförklarligt, men jag känner igen det.
Könsmaktordningen vet du väl. Du har fått för dig att du priviligierad och att skämta om redan utsatta väcker klädsamma skuldkänslor.
Ja, det ligger mycket i det. Se där ännu ett skäl till att kämpa för både jämställdhet och jämlikhet: Så vi får se en aning mer hela kvinnokaraktärer också i populärkulturen.
… och lika fullt är det inte hela förklaringen, viskar en irriterande typ på min axel. Det går ju att skämta om andra utsatta.
Knepigt.
Den som vill fundera mer i ämnet rekommenderas Maria Ohlssons artikel i Tidskrift för genusvetenskap, nr 2 1999: Skämt, makt och myter – humor i genusperspektiv.
Länk till artikeln: http://ojs.ub.gu.se/ojs/index.php/tgv/article/viewFile/2161/1920
Jag påstår inte att jag håller med om allt, men den är klart intressant. Ska jag sammanfatta mina egna funderingar i ämnet, så blir det att när könsmaktordningen är som den är i världen och klasståndpunkten är som den är hos sådana som mig – då är det knövvligt att skämta om kvinnor.
Fast gudarna ska veta att det finns massor av skämt från folk som gillar folkförakt. Men det är en annan ståndpunkt det.