Det började brinna i takknocken, skriver den ena länstidningen medan den andra minns hur gamla VW-buggies intog sanddynorna på 1960- och 70-talen.
Tak-knock? Långa gossars hårda slag?
Sand-dynor? Kuddar att värma i mikron och lindra smärtan med efter en rejäl takknock?
Return december
Asch, jag ska inte säga något. Vem var det som stod en halv arbetsdag och ändrade ortnamnet Angerdshestra till ”Angeredshestra” i Smålands Folkblads predikoturer inför allhelgonahelgen 1975? Bara för att jag hade bott två terminer i Göteborg. Vem var det som ville att matlagarna i Jönköping med omnejd skulle hälla ”knörvel” i maten? Eller försökte göra Fryksdalsbanan smalspårig 1980. Eller trodde att Elvis sjöng ”Return december”. Det var lilla jag det.
Hur då tillbaka i december?
Jag fattade aldrig riktigt hur Elvis tänkte där.
Varför är det roligare när det blir fel än när det blir rätt? Är det för att vi blir rädda och drar mungiporna bakåt, som en hund beredd till försvar?
Ja.
Mitt problem är snarare att jag INTE tycker det är roligt …
I mitt fall antar jag att fenomenet är släkt med ”dum kåsör trillar i backen och skriver krönika om saken”. Det vill säga när det gäller de egna tillkortakommandena. Men varför le åt andra? Jag avskyr ju Dolda kameran.
Sörj inte. I grund och botten är det du som är sund.
Jag kan har skrivit fel nångång.
Och haft väldigt svårt att skratta åt det då.
Jag kan ha gjort bort mig nångång också.
Och det är ju inget att skratta åt.
Då.
Men sen.
TIDEN kanske hjälper oss att skratta åt det.
Och ibland måste det gå väldigt lång tid…
Men det där med att kunna skratta åt alla, det är allvarligt.
Det måste vi ta tag i 🙂