Springer om aftonen. Fötter och lungor trivs, sinnet är muntert – och i ansiktet ser jag ut som Emil Zatopek på spurtrakan i London-OS 1948. Jag gör gärna det. Det var inte sin muntra uppsyn han vann sina lopp på.
Men vann gjorde han.
Det fina i kråksången är att smärta och njutning ligger varandra nära. Inte alltid, inte på vilka villkor som helst, men ibland gör de det. Detta visste redan Seneca för nära tvåtusen år sedan: ”Det finns en njutning som är släkt med smärtan”. Du behöver inte vara masochist för att hålla med den gamle romaren.
Då kom tårarna
Sokrates hade också koll på det som Zatopek och jag har lärt oss den hårda vägen:
”Hur egendomligt är inte detta som kallas njutning och hur märkligt besläktat med smärta som man kunde tro var dess motsats … ändå är den som eftersträvar det ena tvungen att ta det andra; det är två kroppar men de är förenade av ett enda huvud”.
Vid min första mara grät jag stilla precis efter att ha gått i mål. Inte såg det muntert ut. Jag har sällan varit så glad.
I ansiktet på en löpare som tar i kan du se hur lika smärta och njutning kan se ut. Det är samma ansiktsuttryck.