Minerad mark eller självklaraste sak i världen? Läs och bedöm själv. I senaste krönikan på Tankesmedjan Ida reder jag ut hur jag vill ha det med torvan, gränsen, flaggan och nationen.
Du lyssnar väl till granen?
Min senaste krönika på Tankesmedjan Ida:
Välkommen, här bor vi!
Så märklig har den svenska debatten blivit att det ämnet ska betraktas som minerad mark. För att ta parallellen till idrott, att jag håller på Färjestad innebär inte att jag hatar alla andra lag; att jag i eftermiddags höll på Tre Kronor betyder inte att jag betraktar lejonen som fiender. Tvärtom, de har så ofta snubblat på Sverige att jag hade gärna unnat dem finalplatsen.
Nationen är viktig för att skapa en gemensam identitet vilket i sin bygger upp det sociala kapital och den tillit som krävs för ett fungerande samhälle. Du nämner Schweiz igen och jag tror att det är ”identitetskänslan” som ligger bakom omröstningen, för det finns naturligtvis en gräns för när inströmningen av nya ”identiteter” riskerar lösa upp den ursprungliga.
Med det sagt tycker jag det var en bra krönika.
Vi har våra diskussioner, Gunno. Ibland är de jobbiga, allt annat vore lögn. Men de är hela tiden intressanta för mig och de för mitt tänkande framåt och tvingar mig att förtydliga mig.
Om själva saken: jag tror att det går att utvidga cirklarna. De som börjar med mig och henne som jag älskar, fortsätter med mina barn och barnbarn, fortsätter ytterligare med trevliga grannar, klubbmedlemmar, arbetskamrater, alla dessa yttercirklar. (Om man börjar från det privata, det finns andra vinklar). Gudarna ska veta att det finns motkrafter, men min vision, dröm om du så vill, handlar om att cirklarna växer allt mer, så att ”den lilla världen” och den stora förenas allt mer.
När jag jobbade på sågen i Molkom insåg jag att proletärer inte såg ut som på mina revolutionära affischer. De var – förstås – individer. En gillade astronomi, en annan var stor fiskare, en tredje jagade sork med stämjärn och hammare. Lärdomen tog tid, men den handlar om att kollektivet blir starkt först när vi tillåter individen att vara individ. Inom kollektivets ram.
Tack för berömmet. Det uppskattas.
Jag tycker det är stimulerande att diskutera, gör det ofta på jobbet och tyvärr blir jag ibland lite för upphetsad. Även om jag är medveten om det och funderar rätt noga innan jag trycker på Skicka-knappen, är problemet med skriftliga diskussioner att tonen lätt låter hårdare än avsett.
Men jag jobbar på det. 🙂
Intressant det där, att det som är skrivet ser värre ut än det låter. Än värre om det är tryckt.
I jobbet ägnar jag mig åt att förstå folk hela dagarna, vilket jag gillar. Ibland lyckas jag vända det slentrianmässiga nätskitpratandet. Men gudarna ska veta att många krönikor och blogginlägg jag skrivit genom åren sannerligen inte alltid varit lättsamma i tonen. Been there, done that.
Det finns en dimension till, som jag tycker är intressant. Detta att man tål rätt mycket av folk man på ett eller annat sätt betraktar som fiender. Men mycket mindre av sina vänner. Så är det i varje fall för mig.
Taktisk är jag förstås ibland. Det är ju därför jag skriver detta om ”minerad mark”. I flera facebookgrupper där jag deltar är det minerad mark att prata om svenska flaggan.