Cyklar till jobbet. Kallt om fingrar och andra mer onämnbara delar på morgonen, men rakt in i naturen i mitt vargrevir. Tofsvipor, bofinkar och spillkråkor kommer dig nära när du glider fram i 23 kilometer i timmen uppför de låååånga motluten på vår asfalterade banvall.
Motvind när jag närmar mig Gustaf Frödings Alstern.
Efter en dag på jobbet ska jag så hem. Det är bra att cykla på detta vis, tänker jag präktigt. Då kombinerar jag på ett fint sätt motion med resan till och från arbetet, fortsätter jag, ännu präktigare. För att inte tala om vilka bra bloggtexter man kan tänka ut under tiden som man motionerar. Det har jag läst om. Detta blir till stor nytta.
Mitt samlade resultat
Joråsåatt… Här är vad jag tänker ut under hemresan per cykel om tisdagsaftonen, 24 kilometer i grinigt vårregn längs Klarälvsbanan:
Trôr i regn.
Trôr i regn.
Trôr i regn.
Trôr i regn.
Trôr i regn.
Trôr i regn.
Trôr i regn.
Trôr i regn.
Trôr i regn.
Trôr i regn.
Trôr i regn.
Trôr i regn.
Trôr i regn.
Trôr i regn.
Trôr betyder trampar, om du inte visste det. Regn betyder blöta fötter redan innan Gubbholmsbron.
Gubbholmsbron är två broar till och från en ö som har uppstått i Klarälven, för att de byggde en stenbro över älven strax uppströms på 1700-talet. Det gjorde att sanden som staden tagit emot från Nordvärmland lade sig till vila just där, nedanför bron. Hela Karlstad är byggt på sandtäkt norrifrån. Samt ett Galgberg där dom hängde.
Trôr i regn.
Trôr i regn.
Trôr i regn.