Karta och kompass i varsin näve, gps-klockan tickar. Ännu några kontrollstolpar att plocka i den lokala friskvårdssatsningen, måndagen efter valet. Första kontrollen, stora stenen, går bra, andra också, punkthöjden. Nu, när jag spurtar i full och munter fart längs långsträckan på väg till sänkan, hör jag henne.
Hon som vi tycker så mycket om. Finns det enklare fågel att lära sig lätet på, när du en gång har läst om sångflykten? Det skulle väl vara göken då.
Mitt på stigen stannar jag. Vi har mötts förr i år, men nu är det som om hon talar direkt till mig från sin grantopp. Långsamt dalande neråt sjunger hon sin berättelse. Trädpiplärkan. Vår eviga utflyktsfågel, henne som vi hör hela tiden, nästan var vi än plockar fram vårt kaffe i sommarsverige.
– Stäng av den där klockan, ropar hon, men inte ens det kommer jag mig för. Jag står på stigen 130 meter norr om bäverdammen och bara njuter. Klockan tickar, vår tätortsnära skog är full av ambitiösa kontroller men inte bryr jag mig om dom.
Vår skog doftar liljekonvalj och mitt i doften bor en vän som vill prata med mig.
Jag vill också ha en sångflykt.