Semesterresans dramaturgi kräver att vi hamnar i Grangärde.
Vi kommer från fjällvandringar i Sälen med älskade vänner. Där har sjuåringen lärt sig tycka om att dricka rinnande fjällbäcksvatten och fyraåringen att gå nya stigar och vila på psykologiskt utplacerade bänkar längs leden.
Två eftermiddagar i Sälenfjällen jagas jag av småspovar som flyger nära och ropar att fjället jag springer på är deras. Dem har jag aldrig sett förut, fast fågelböckerna berättar att de gärna jagar korp. Mig får de att veva med armarna i luften till självförsvar på toppen av Gammelsätersfjället, 871 meter över havet. Lycklig noterar jag en ny art i mitt klena fågelminne och önskar att någon hade sett oss nerifrån stugan.
Gul mittlinje kvar
Nästa mål är söta Säter och därefter Grangärde. Dan Andersson tycks nästan, men bara nästan, vara glömd i byn med dess 351 invånare. På kvällen pratar jag med de som driver Gästis. ”Social verksamhet”, säger mannen glatt om restaurangen, han som sålde sitt skogsmaskinföretag. ”Ska du springa, så spring runt sjön”, säger hon.
Runt en hel sjö? Ja, runt Björken vid Grangärdes andra strand är det drygt en mil. En fin morgonrunda visar det sig. ”Du springer österut mot Östanbjörka och följer banvallen till höger där byn tar slut.”
Det sista lyder jag inte. I stället tar jag råd från en man i den dockskåpssöta byn bortom sjön och väljer stigar och skogsvägar söder om banvallen. På tillbakavägen norrut hittar jag resterna av gamla landsvägen genom skogen. Skogstraktorerna har gått hårt åt asfalten men mitt i vägbanan skymtar den gula mittlinjen. Också det en lycka.
Omkörning förbjuden.
Väcker genom vita spetsgardiner
Mitt morgonpass blir drygt elva kilometer visar gps-klockan. Mot slutet passerar jag den stora kaplansbostad som de byggde åt prästen för 300 år sedan, för att få honom att stanna fast lönen var klen. Kaplansbron är sinnrik i sin stenkonstruktion, påstår skylten, och då måste jag förstås klättra över broräcket och ner till vattnet för att undersöka. Sinnrik? Absolut. Så där har vi barn byggt med klossar i alla tider. Vi är sinnrika.
Kvart i nio på morgonen är jag tillbaka vid gästgivaregården med den trevliga servicen. Några timmar tidigare började dagen med att solen väckte oss genom vita spetsgardiner och sedan åt vi frukost på verandan, medan Bysjön blänkte västerut. Här finns en sjö åt alla håll, det var en gång sjöfarten som fick Grangärde att växa.
Det bästa med att resa
Kvällen därpå kommer vi hem efter vår vecka i berg och dal. På Grossbolstorps höjder är hallonen mogna, väldigt mogna. Klockan 21.15 plockar vi tre liter i mild panik.
När vi vaknar äter vi hallonfrukost på egen veranda. Det är det bästa med att resa. Frukosten hemma, morgonen efteråt.
Trivs.