Korta shorts och låga löner

Medan statsminister far till Lund för att titta på flickor i korta shorts har regeringens politik ökad löneskillnaderna, skriver Kvinnolobbyn. Den genomsnittliga inkomsten av lön och företagarinkomst var 235 500 kronor för kvinnor år 2010 och 322 000 kronor för män.

Läs gärna siffrorna en gång till. Halva svenska folket, 86 500 mindre i inkomst. 7 208 kronor i månaden.

Mindre.

Får man tycka att statsministern är mänsklig när han kollar på damer? Får man dessutom tycka att den politik han – och hans vänner de små näringsliven – för är desto mer omänsklig och korkad? När de är så gylffixerade så fort det kommer till jobben, lönerna och makten.

 

Jag struntar i vad man får tycka. Jag tycker bådadera. Knäpp gylfen och tänk med skallen, makthavare. Gärna korta shorts, men först en jämlik lön.

 

Den enes frihet…

Frihet är ett vackert ord. Men det behöver vänner, annars blir det fel. Absolut frihet för den ene blir ofrihet för den andre.

Då blir det som någon skrev på Twitter för ett tag sedan:

Vi får en allt mer ojämlik skola. Hela detta marknadsexperiment bygger på att några ska välja fel.

Då kom nyheten
Medan jag skrev texten kom nyheten som bara bekräftar ett annat av experimentets problem:

Danska ägarna säljer John Bauergymnasiet
JB-koncernen avvecklar friskolor
JB-gymnasiet lägger ner
Bekräftat: JB-koncernen lägger ner i hela landet
Det här ändrar skoldebatten

Alldeles för många har valt alldeles väldigt fel.

Den kastade stenen är en klassfråga

Läser det ständigt lika läsvärda nyhetsmagasinet Fokus och funderar över upploppen i Husby och andra förorter. Det är aldrig rätt att bränna privatpersoners bilar, individuell terror är aldrig en riktig politik. Jag har sannerligen varit rebell i mitt liv och är det i viss mening fortfarande, men brandbomber mot daghem och restauranger har aldrig någon vettig människa trott på.

Det är medmänniskor du kastar din sten emot. Din sten och din brand löser aldrig någonting. En skadad polis, en brandman vars ansikte du missar med några centimeter, är inget att vara stolt över.

Varför blir det upplopp?
När det är sagt är det dags att fundera över orsakerna. Varför blir det upplopp i svenska förorter, nu som flera gånger förr?

För mig är de upploppen först och främst en klassfråga, inte en fråga om att de som kastar har en annan hudfärg (om de nu har det) än majoriteten, inte en fråga om att de har andra förnamn än flertalet (om de nu har det). Jag tror det handlar om en underklass i det svenska samhället. Unga män utan hopp. Ilska, desperation och hopplöshet är ingen bra kombination.

För mig är de trots allt även en fråga om svensk segregationspolitik, driven av den nuvarande regeringen och möjligen också av den förra.

För mig är de en fråga om medvetet ökade klyftor i Sverige. Klyftor som blir värre och värre, bland annat därför att vår regering vill det. Jobbskatteavdragen studsar tillbaka som kastade stenar ur de hopplösas händer.

Receptet?
I artikeln Recept för ett upplopp i Fokus svarar Per-Olof Hallin, professor i kulturgeografi:

”- Man måste långsiktigt och tålmodigt arbeta för att förbättra människors levnadssituation i dessa områden. Det är många som inte går färdigt skolan eller går arbetslösa. Upploppen sker inte i områden där människor har det bättre ställt.”

Precis så enkel och så svår är lösningen.
Byt regering. Bryt segregationspolitiken. Bekämpa de ökande klyftorna, bryt hopplösheten.

Sluta tro på terror.

*

Finns du på facebook? Läs gärna de här intressanta inläggen där:
– Brandmannen Mattias Lassén skriver i onsdags till de som kastar sten på hans brandbil när han försöker hjälpa.
–
Gabriel Gherman skriver i torsdags: ”Till dig som kastar sten för att ingen gett dig jobb”.


Visit i mångmiljonförorten

En dag tar jag bilen och far ut till förorten. Mångmiljonprogrammet.

Jaha. Här ligger det. Bergviks gamla sommarstugeområde utanför Karlstad, en gång byggt med flit och masonit. Nyss såldes en av villorna för åtta miljoner kronor. En annan för 9,7. På Frykmans väg trampar schabraken varandra på tårna.

Historien handlar om klasser, det är precis som i manifesten.
Förr kostade sjöutsikten egen svett. I dag är skjortorna torra.

Mitt emellan stadsjeepar, jobbskatteavdrag och spekulationer hittar jag en kvarglömd stuga i masonit. Byggd, när drömmarna ännu var demokratiska.

Innan stranden blev till guld.

 

Kvarglömd dröm i masonit.

Tips till dig som har svårt att ta dig över tröskeln

Jag älskar att sätta ena foten framför den andra, öka frekvensen och börja lyfta båda samtidigt och – springa. Kuta, lufsa, jogga, ränna. Tidvis har löpandet varit religion. Perioder i livet när jag blir löpteoretiker, kilometersamlare och springfilosof. Allt på en gång. De brukar sluta med en målgång.

Dessemellan har jag en mer sansad och vardaglig inställning till husbehovsspringandet. Det är gôtt, jag mår bra av det. Bara så enkelt.

… och så finns det de där dagarna när tröskeln är hög och kroppen och själen slåss om vem som är bäst på att känna efter. Det är då alla ursäkterna börjar mumla i mitt inre. Ursäkterna för att låta bli att ta en runda.

”Nej, jag ska springa i morgon, det stämmer inte med min säsongsplanering att springa i dag”. ”Nej, jag har ätit lite dåligt.” ”Nej, jag kan bli förkyld”. ”Nej, jag känner att det känns lite konstigt i vänster handled.” ”Jag måste läsa en dikt av Verner Aspenström först. Vad är det den heter nu, den handlar om en gråsten.” ”Det är för varmt.” ”Det är för kallt.” ”Det är för glingt.” ”Jag är rädd att Fabricius är ute och tränar och kommer i kapp mig, då måste jag hänga på och springa och prata med honom en stund för han är så trevlig och då sliter jag ut mig och Inger får hämta mig med bilen.” ”Jag är rädd att det står en tant och röker utanför hyreshusen vid Geijersgatan och när jag kommer så säger hon ’dä går tongt i da ser ja, ja vi blir inte yngre’, det brukar hon säga.” ”Jag måste skriva på facebook om hur svårt det är att komma iväg.” ”Jag måste skriva på bloggen om det.” ”Det är fel tid på dagen.” ”Jag törs inte för det är älgjakt.” ”Nej det går inte, sotarn kommer i morgon.”

Vill du ha fler ursäkter? Det fina i kråksången är att när jag väl tagit steget över tröskeln är alla ursäkter glömda. Fast i år har jag en ny:

”Du jag vet inte. Vi bor faktiskt i kanten av ett färskt vargrevir…”

Den är tung.

 

Den sanna bilden

En kväll tittar jag noggrannare på grillbilden från det där föräldrahemmet i Småland. Fyra som grillar. Bakom dem tjugo stycken som bara får titta på.

Den bilden talar sanning. Klyftorna växer i de fyras rike.

Kan du inte klösa dig fram till grillpinnen
får du leva på minnen.

 

 

 

 

 

 

Hoppas Northug är dopad

Telefonören ringer.
– Jag hoppas verkligen att Northug är dopad, säger han.
– Vad sa du sa du? ”Dopad”? Hoppas du det?
– Ja, så att det är epon som har gjort honom personlighetsförändrad.
– ?
– Tänk dig själv va’ illa det vore annars. Om han va’ så där mallig å osportslig utan kemikalier.