Etikett: Ord

Dessa de kategoriska

Dessa mina vänner, de kategoriska, de verkar ha det så bra. En sekund, sedan tycker de ”han är kass”, ”dom är bra”, ”hon var dretfull i tv”. Alltid ett VG eller IG, fyra eller etta, fort som snus, snabb kompass, de vet direkt.

Medan jag min mjäk, jag tycker att jodå, å ena sidan, men å andra. Dom gick allt att lyssna på, men liiiite bättre har jag kaaanske hört. Någon gång. Fast ganska.

Min mjäk.

– Å du gôbbe, säger de när de läser detta, dä heter ”fint som snus” och ”fort som blixten”.

Bestäm dig. Vel-G.

Fysikaliska regler för el och ved

Ved värmer nio gånger. När den fälls, när den fraktas hem, när den sågas upp, när den klyvs, när den läggs på tork, när den bärs in, när den eldas och när du bär ut askan. Sedan håller den sotaren varm.

Direktvärmande elvärme värmer två gånger. När elräkningen kommer och elementet går.

 

… och här är min senaste krönika på Tankesmedjanida.se:
Faller handlöst på trottoaren och springer till skogs

 

 

 

 

Svar på tal ifall

– Vilken tid det tar, blir du aldrig färdig? säger inte min chef. Men om han en gång skulle göra det, så fick jag ett bra svar av astronomerna nyss. De har nämligen hittat universums största kända sak. En grupp kvasarer som är så vederstyggligt stor att det tar dig fyra miljarder år att ta dig förbi dom, om du åker i ljusets hastighet.

Det är vad jag kallar att ta tid.

 

 

 

 

 

 

Om man ändå piggvar

Jag har varit för seriös. Kära nån, jag skriver ju roligare mejl till min kusin än jag skriver blogginlägg. När jag skrev på bloggen om vår veranda och visade bild på hur det snöat in i mina löparskor och stövlar där, då mejlade han om vår barndoms farstur. Underförstått: bygg dig en farstu så har du varma torra skor för evigt.

Mitt svar: ”Jag har framfört dina synpunkter angående hustillbyggnadskonstruktionsritningen till fru bygg- och kvalitetsansvarig. Hon ler frånvarande, som mindes hon än de svala sommarkvällarna när verandan var färsk. Farstu är inte aktuellt. Först ska trädäcket på andra sidan huset nå ända ner till bankomaten halvannan kilometer bort. Då är den klar.”

Jo jag vet, den har kusinen hört förut, men i alla fall. Nog borde det gå att skoja utan att någon annan har börjat diskussionen? Eller gör det inte det?

Gäddrar vad det huggs
I en tråd på facebook utbryter stora fiskpalavern.

– Alla runt mig har vart sjuka, när ska vi bli fiskförklarade igen? Äh jag tar fisken.
– Sej inte att du vill dra igång den där fiskussionen igen! Vet att du är en fena på fisk men gäddej nu.
– Sej inte nej, sej kanske kanske kanske ska vi göra ål of me, långa versionen. Inget knot nu.
– Flundrar ni över något?
– Ta med id-kort när du ska betala.
– Behövde inte Visa, de såg direkt att jag var torsk.
– Det låter lite burkigt, jag vet, men jag fick med mig tonfisk.
– Stäm tonfisken.
– Gäddrar vad det huggs här när jag agnat mig åt annat. Ni vet att bete er. På fredag får ni pimpla försiktigt så ni inte blir överförfiskade. Fiskalen lurar i vassen. En riktig slamkrypare, den där.
– Bara att ta nappatag med verkligheten, kan ju bli ett bottennapp. Men det kan bli bra drag också. Rocka på.
– Tänd fiskgjuse, nu börjar det bli mört ute. Det brukar bli det mitt i sill season.
– Jaja, kul att ni är sill going strong after ål.
– Om man ändå piggvar.
– Vad tyst du är, din munruvare.
– Du vet, efter jul blir vi panka.
– Hajar.

Inget för julgarnen
Diskussionen här något förkortad, namnen på dem som verkligen skrev fiskskämten kan på sin höjd erhållas efter förfrågan. I vissa fall kan svar utebli, av hänsyn. Lite stimmigt blir det. Mitt enda bidrag var kortet på iden och när jag tyckte tänd fiskgjusen och stäm tonfisken. Inte mycket att hänga i julgarnen, men det var allt jag orkade få till.

Efter dagens id.

 

 

 

 

 

 

 

Fem magiska ord för en löpare

Fem magiska ord, när två löpare just har upptäckt varandra på konferens i främmande stad: ”Har du skorna med dig?”

De brukar ofta följas av vänliga gliringar från omgivningen. ”Det får vi hoppas att han inte for hit i strumplästen.”

Sådant hör ingen riktig löpare. ”Ja”, svarar den andre, ”jag har skorna med”. Nu vet två personer att detta blir ett bra möte. Skorna är med.

 

 

 

 

 

Förklaring för titellösa

Jag tycker inte om titlar berättade jag häromdagen och gav för säkerhets skull 25 förslag på titlar till dig som tappat din. Några har bett om förklaringar, så här kommer de:

Motpåve – motvalls småpåve.
Miniräknare – håller inga stora tal.
Stegräknare – utgår rent matematiskt.
Sakförläggare – sambo med plockare.
Efterföljare – ständig tvåa.

Väghållare – håller sig med renar.
Uthållare – orkar gå ut ofta.
Ihållare – förälder som vägrar släppa taget.
Andare – får speglar att bli immiga.
Pulsklockare – något mekanisk hjärtevän.

Hårtappare – ägare av spegel som tappat förmågan att återge tjockt hår.
Underbarare – ser ingen ände på sin egen förträfflighet.
Simkorthållare – håller sig med telefonkort ifall det skulle ringa.
Telefonförsvarare – hinner före svararen.
Bordläggare – båtbyggare som aldrig blir färdig.

Handplockare – nervöst intervjuoffer.
Dårradskrivare – skriver aldrig under.
Badkarstant – kvinna som ligger i.
Slangkrypare – får aldrig rätt men svarar på ålderdomlig stadsdialekt.
Påpekare – överansträngd noterare.

Påhittare – hittar som i sin egen ficka i den franska staden Pau.
Detting – är med i matchen (motsats till föredetting).
Määääästerschmidt – talare vid fikabordet som här skulle påpeka att ”det heter faktiskt Messerschmitt, men det är inte det du menar”.
Sär skrivare – skribent som får varje sammansatt ord att bli en hop.
Foku-foku-foku-vahettere-serare – fotbollsspelare från Stockholm.


 

 

 


Till dig som tappat din titel

Jag tycker inte om titlar. Ibland sätter jag ut en i alla fall, så folk ska förstå att jag är den jag är och inte bättre. Här är några titlar för dig som behöver en:

Motpåve.
Miniräknare.
Stegräknare.
Sakförläggare.
Efterföljare.

Väghållare.
Uthållare.
Ihållare.
Andare.
Pulsklockare.

Hårtappare.
Underbarare.
Simkorthållare.
Telefonförsvarare.
Bordläggare.

Handplockare.
Dårradskrivare.
Badkarstant.
Slangkrypare.
Påpekare.

Påhittare.
Detting.
Määääästerschmidt.
Sär skrivare.
Foku-foku-foku-vahettere-serare.

 

Erik Bengtsons berättarglädje

Här skulle egentligen ha följt ett alldeles särskilt livfullt referat av Erik Bengtsons framträdande i biblioteket i Karlstad på tisdagskvällen ………………………………….…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………………………………………………………………..…………………………………………………………….. och här skulle det ha slutat.

 

Men Erik är en alldeles för bra berättare, även per mikrofon, för att något referat i världen skulle kunna göra honom rättvisa. Då har jag ändå haft den bäste av svensklärare.

Boken han berättade om är romanen Det låg en stad vid Clara Elf (Norlén & Slottners förlag) som han nyss har gett ut. Flera hundra personer kom för att lyssna och ha roligt och biblioteket, Föreningen för Värmlandslitteratur, Karlstad Lever och Karlstads Bokcafé arrangerade.

Jag har inte tid att skriva mer. Nu ska jag läsa boken. Den handlar om en stads utveckling från överbebyggd kåkstad och bondby med kor och grisar i prång och gränder till modern handels- och industristad. Branden 1865 och unionsupplösningen 1905 är några av de omtumlande händelserna. Personerna, personerna ska vi inte tala om. En av dem blev han särskilt förälskad i.

Nu – läser jag.

 

Länk till krönikan Mina löparguruer: Erik Bengtson