I dag anställs granskarna som informatörer i den offentliga förvaltningen, skriver en vän. Den granskande journalistiken dör, till alla kommunikatörers glädje, skriver en annan.
Sant är att dagspressen i landet håller på av banta ner sig själv, vilket granskningen mår dåligt av. Sant är också att jag har många gamla journalistkollegor som hamnat på informatörsjobb. Blivit kommunikatörer, som fler och fler kallar sig nu när vi börjar inse att det inte längre handlar om att vara megafon i en riktning, uppifrån och ner. Så som tidningar och informationsavdelningar var förr.
Tjänar folket
Jag är en av dessa kommunikatörer själv. Webbredaktör står det på visitkortet jag aldrig använder.
Det jobbet är jag glad åt. Lycklig över varenda människa jag kan hjälpa. Ibland går jag in på en räknare på nätet och tittar, bara på skoj. Just då är 25 personer inne och får svar på webbplatsen jag sköter. Strax därpå 33, 35, 42…
Den synen känns alltid lika meningsfull. Jag blir bara så trött när folk inte förstår våra roller. Journalistens jobb är att granska. Den offentliganställde kommunikatörens roll att hjälpa medborgarna till rätta. Båda behövs.
Hotade med offentlighetsprincipen
Alla gamla journalister jag känner som blivit kommunikatörer har verkat för större öppenhet på sina nya jobb. En hotade med offentlighetsprincipen, om han inte fick ut en viss uppgift och kunde publicera den i sin offentligägda publikation. Han fick ut den. Andra var med och skapade vettiga former för att visa journalisterna diariet på nätet och lärde sina ledningar att ha vett att svara när redaktörerna ringer. Själv är jag en av dem som kämpat för att vårt kommunala bolag skulle börja svara regelmässigt på insändare och numera även facebookfrågor. Vänta, vi skapade ju ett nätforum också, med tusentals inlägg utifrån och svar från vår ledning.
Skulle jag och mina kollegor glädjas åt att granskningen dör? Aldrig i livet. Tvärt om brukar vi förundras över när miljardordrar i vår bransch knappast får ett ögonbryn att höjas på redaktionerna. Det ska inte vi lägga oss i, redaktionella beslut är redaktionernas sak, men tänka får man ju. De senare åren har jag skrivit ett antal bekymrade rapporter på jobbet om mediesituationen i landet och länet. Om upplagorna och redaktionerna krymper drabbar det oss med. Vi bor i samma demokrati.
Felet är att ni blir färre
På mitt jobb har öppenheten gått så långt att högste chefen skriver och berättar om sin lön och sina förmåner på intranätet. Gör era direktörer det, forna journalistkollegor? Publicerar er ledning sina protokoll så alla anställda kan läsa dem?
Felet är inte att kommuner och andra anställer fler och fler duktiga journalister för att bättra på samtalet med medborgarna. Felet är att tidningarna anställer färre och färre.
Sverige behöver fler mjölkbönder, politiker och lokalredaktörer, det är min enkla mening. Jag har aldrig träffat en enda kommunikatör som känner skadeglädje över tidningskrisen.
Vi är inte idioter.
Precis! Bra skrivet som vanligt… Du vet ju att jag gärna är lokal när jag skriver. Problemet är finansieringen som jag ser det. Tänk om jag kunde ägna mig åt att skriva och inte behöva oroa mig för att få betalt!
Tack. Jo, jag vet att du skriver lokalt. Det är den där penningfrågan, man måste dra ihop till filmjölken.
Personligen ger jag mig själv tre kronor om dagen att blogga för. Webbhotell och lite annat kostar så mycket. Fast det kan det kanske vara värt att vårda sin skrivklåda ett tag till?