Vad hände egentligen med vårt land?
Torsdag. Jag sitter på rådhustrappan i Karlstad. Solen skiner över den internationella matmarknaden på Stora torget, det är knökfullt med folk som provar salamikorvar och franska ostar, äter kyckling med blue cheese, njuter av färgprakt och dofter och försöker förstå den ibland brutna engelskan från försäljarna.
– Gôrgôtt! lärde jag nyss en engelsman bakom korvdisken. Det betyder ”very good” på vår lokala dialekt, you see.
– Görrgöt, svarade han och log med hela kroppen. Kåmm å smaka, smaka görrgöt!
Skriker ut sitt förakt
Alla idyller är inte idyller. Efter en stund kommer två ynglingar och sätter sig en bit bort på trappan. De äter pommes frites ur varsin portionskartong. Han med den bullriga rösten och bakvända Grizzly-kepan har ätit fet mat förr, det kan inga trekvartslånga kamouflageshorts i världen dölja.
Nu kommer en kvinna och tigger av oss. När hon sträcker sin tomma mugg mot grizzlygossen skriker han ut sitt förakt mot den hungriga:
– NEEIJJJ! ropar han över halva torget. Hon fortsätter förskräckt. Själv har jag fem kassar med böcker, mat och blommor att vakta och tiger för en gångs skull. Inte en kontant krona i fickan.
Efter en stund kommer nästa kvinna med mugg. Hånfullt sträcker han sin nu urätna portionskartong mot hennes mugg, höjer rösten ännu mer:
– GÅ Å LÄGG DEJ!
Ännu en människa smädad. Nöjd lämnar han sin kladdiga kartong på trappan och går. Som ko från lort skulle de gamle ha sagt.
Aldrig somnat hungriga
När jag kommer hem letar jag fram en fem sidor lång artikel ur Expressen från den 3 november 1984 som jag sparat genom alla år. Författare är Tage Danielsson, rubriken lyder: Mordet på solidariteten.
Tages artikel är ännu mer sann i dag. Inte nog med att vi fått tiggare igen i Sverige. De får stå ut med att hånas av lönnfeta ynglingar med flottet drypande kring mungiporna. Dumdryga män som aldrig somnat hungriga en enda kväll i sina liv.
Vad hände egentligen med vårt land?
# För första gången får jag lust att sätta upp en handskriven ilskelapp.
# Din mamma jobbar här.
# Det var henne du hånade.
jag blir så oerhört ledsen när jag ser det du beskriver. Jag orkar inte bli arg längre o det känns lite otäckt
Du reagerar, det är det viktigaste. Ledsenhet har sin tid, ilska sin.
Vi får inte tro att de här gossarna är i majoritet, det är de inte!
Men ush så hemskt och ledsamt… Jag fattar inte varför en del måste vara så elaka.
Hur som helst så tycker jag att det var ett väldigt bra inlägg du skrivit! 🙂
🙂